Det blev nog också det som förbryllade mig mest om Stoner – att han å ena sidan är lidelsefullt engagerat framför allt i sitt ämne Litteratur och i sitt lärande medan å andra sidan de mest viktiga personer i hans privatliv förblir på något sätt nästan betydelselösa.

Han ger sig i häftig strid med kollegan Lomax och studenten Walker men han kämpar aldrig varken  om Edith, hans hustru, eller om Grace, hans dotter, eller om Katherine, hans älskarinna. När det kommer till kritan med hans närmaste så ger han snabbt upp och lämnar de åt sitt öde. Edith får utkämpa sitt psychokrig mot honom utan motstånd, Grace överlämnas åt sin mor som utav svartsjuka drar barnet ifrån honom när hon känner att de två står varandra mycket nära själsligt, och Katherine lämnas när samhällets konventioner vänder sig mot deras karleksförhållande.

Nu är det ju så att han vid slutet av sitt liv uttalar en sorts credo om just denna fråga, så jag tror att Williams ämnade direkt att problematisera denna konflikt mellan kärlek till personer och kärlek till en sak. Det är på dödsbädden som Stoner kommer till slutsatsen att bara kärleken till en sak gör livet värd att leva. För honom fanns egentligen bara litteraturen och sin roll som lärare som gjorde honom lycklig. Problemet i hans liv blev de människor som inte själv ägde någon sak som de älskade och levde för och som kunde inte lämna i fred de som ägde en sådan kärlek.

Vad tror du, Annika – kan jag ha läst ut bokens grundkonflikt så pass rätt?(Men jag vet, den innehåller så mycket mer än jag kan nämna än så länge, kanske vi kommer fram  till det så småningom)