Jag upplever att det finns något typiskt amerikanskt över boken, jag påminns om Hemingway och hur hans karaktärer drar omkring på barer i Spanien och Frankrike. Likaså de ständigt närvarande vapnen, supandet och det ekonomiska övertag som de till synes dollarstinna exilamerikanerna har gentemot lokalbefolkningen. Karaktärerna kan sammanfattas som osympatiska och temat med drogberoende och homosexualitet är ointressant för mig. Men boken är välskriven, stram, okonstlad och skildrar väl Lees känslostormar bakom den liknöjda och coola fasaden
Ja, jag har också läst böcker med liknande still, jag känner igen den där ödsliga känslan jag får när jag läser den. Kommer inte riktigt vilken/vilka den påminner om. Kanske Under vulkanen, den handlar ju iaf om alkoholproblem. Det är ju riktigt eländigt allting och håller med dig Arne om att ensamheten, abstinensen och andra känslor är bra skildrade. Jag blir mest gripen av förordet av Burroughs där hans hustrus död tas upp. Har ni andra också detta förord i era upplagor?
Jag tycker bäst om omslagsbilden till min utgåva. Svartvit foto med B själv och en mycket ung androgyn David Bowie. Själva boken är obeskrivligt tråkig tycker jag. Berättad som en tv-serie med endast yta. Berättelsen är en beskrivning av ytliga iakttagelse av personer, miljöer, handlingar och någon sorts rusfantasier/drömmar. Inte någon fördjupning i något avseende. Ingenting som gör att man kan fundera vidare. Och ett mycket enkelt språk. Varför skriver man en sådan bok? För att chocka. Och vad är poängen med det? Ville B förändra världen och göra gay-livet mer accepterat? Eller?
Jättefin bild, den gillade jag också. Just det, utgåva heter det, letade efter det ordet. :-) Kan hålla med om att boken blev lite långrandig, men förordet lyfte upp det hela och gav mer djup tycker jag.
Jo jag har också förordet i min bok. Fast jag ser det som förvisso intressant men obehagligt snarare än gripande. Att ge sig till att leka Wilhelm Tell med riktiga vapen är oacceptabelt i alla lägen! Det kallas en olycka och även om hon, som det påstås, hetsade honom att skjuta och bägge var fulla ser jag inte det som en olycka utan som vållande till annans död, vilket borde gett x antal år i fängelse istället. Men i Mexico vid den tiden kunde visst vem som helst skjuta någon och muta sig fri…
Ja visst är det konstigt att han inte verkar få något straff, det funderade jag mycket över. Det gripande tycker jag är att man förstår hur djupt nere i droger och sprit han är (och frun). De har ju barn som de släpar runt på mitt i allt elände. Helt klart försvinner det mänskliga tänkandet i takt med att drogerna rinner in.
Tack för era inlägg! Ja, jag hade nog typ tusen fördomar om denne Burroughs. Tänkte att “Herregud, går det ut på hur underbart det är med droger?” Men jag tycker efter läsningen att det är ngt speciellt med hans stil. jag kan inte riktigt förklara. Först får jag hålla med dig, Arne. Han påminner oerhört mkt om Hemingway. Isbergsteknik? Svårt under ytan… Förhållandet till Allerton skildras på ett skickligt sätt. Till synes “enkelt”, men med små uttrycksmedel. Så naket… Han bryter (Lee, alltså) samman när han tycker att Allerton nonchalerar honom. Givetvis är han för mkt “på”, liksom besatt av sin passion. Men det är ju så många människor är i verkligheten. Där tror jag att Burroughs träffar på ngt känsligt: ofta kan många författare inte riktigt pejla styrkan i våra relationer. Mkt är (eller har varit) tabu. Men men…Givetvis kan det också vara så att man (vi läsare) inte är van/a att läsa om homokärlek. Jag tror inte heller att Burroughs menar att den kärleken är “bättre”. Det är bara sådan han är. Jakten på droger är totalt ointressant för mig. Men jag kan inte göra ngt åt hur Lee och Allerton är. Bara följa dem…
Jag håller med Chrisma.Detta är nog en av de tråkigaste och minst engagerande böcker jag har läst. Me nvisst,jag håller med om att Burroughs kan skriva .Det finns en del poänger i boken, en viss humor. Men jag bli inte engagerad.
Inget förlag ville ge ut den och det berodde på homosexet. Knark är inte alls så känsligt och WB skrev en “knarkbok” som heter Junkie innan Queer och fick den utgiven direkt
Jag är inne på Mohikanens linje att det finns något under ytan som fångar en. Hela storyn är ju väldigt sorglig även om den skildras hårdkokt ibland, och vissa partier är rentav tråkiga det håller jag med om.
Det är något med uppriktigheten hos denne Lee. Jag vill inte påstå att jag “gillar” honom. Han är liksom bortom gillande eller ogillande. Hur skulle det f ö hjälpa oss i vår läsupplevelse om vi ogillar honom? Tror att Lee som människa liksom urholkats moraliskt. Han ser ju efter småpojkar (skojar om småflickor). Han äter som ett djur. Dricker… Det är väl drogberoendet som har brutit ner honom. I verkligheten hade han ju varit med om vådaskjutningen på sin fru. Om han nu var homosexuell, varför då gifta sig med en kvinna? Kanske gjorde man så förr. Socialt sett såg det bättre ut än att vara “evig ungkarl”, sällan i kvinnors sällskap. Han kan ju ändå ha älskat henne på sitt sätt. Utan sex. Eller: vi vet ju inte. Om de “fick till det” ändå…? :-)
man får nog försöka tänka oss in i situation på den tiden. Inte många vågade vara öppet homosexuella. Det tycks ha funnit informella mötesplatser. T ex vissa restauranger. Jag fängslas av Burroughs stil… Jag är en romantiker, men romantisk är ju boken inte (haha). Det är ändå NÅGOT i stilen som tilltalar mig. Något som inte är förljuget…
Det har nog varit vanligt att homosexuella män gifter sig med kvinnor för att helt enkelt följa mallen. Man ville inte skylta med sin läggning. Dessutom är/var nog m,ånga bisexuella och de kunde ju vara attraherade både av män och av kvinnor.
Vad gäller Lee tycker jag mig se vissa likhter med Mersault i Främlingen av Camus.. Båda driver omkring planlöst och ingen av de verkar inte bry sig så mycket om konventionell moral.
Jo jag har för mig att jag läst att han var bisexuell
Det var en bra jämförelse med Mersault, Lee driver omkring och står främmande för det vanliga samhället.
Ändå verkar det som att homosexuella kan röra sig tämligen fritt, varken polis eller självutnämnda moraltanter tycks bry sig. Nu är författaren part i målet men intrycket är närmast det motsatta, homosex är vanligt och accepterat i Mexico och unga killar kan erbjuda sex tämligen öppet.
Allerton är en märklig figur, mer vilsen än Lee och verkar oförmögen att känna starkt för någon eller någonting. Vid närmare eftertanke är han mer lik Mersault än vad Lee är…
Det är väl illa nog att unga killar bjuder ut sig? Men ändå den vuxne som har ansvaret? Ännu värre är det väl att hallickar (manliga? kvinnliga?) erbjuder unga oskulder? Vilken cynism. Och kunder finns…alltid. Ruggigt.
Man får väl anta att Lee och Allerton ser saker och ting ur sitt perspektiv som amerikaner och dessutom ur drogrus eller abstinens. Kanske får vi bara se deras lilla del av verkligheten snarare än en bild av Mexico i stort.
Så är det säkert, det finns områden i städerna där subkulturer frodas och dit dras våra “hjältar”… Men samtidigt är intrycket att Mexico på 50-talet var tämligen laglöst och den som har pengar till mutor behöver inte bekymra sig om polis och lag.
Ja! Jag syftade på dem som köper de unga killarna (flickorna). Pedofilers ursäkt brukar ju vara “Han/hon var med på det”. “Eller “Det var han/hon som tog initiativet”. Lee skyr ju inga medel när driften sätter in. Men han är ärlig. Många av de unga “offren” är ju väldigt drivna. Inga oskulder. Vet inte riktigt vad man ska kalla dem. Tror att myndigheter ser mellan fingrarna på sexhandeln. I Mexico och andra sydamerikanska länder. Åtm på den tiden som handlingen i boken utspelar sig.
Arne: ja så var det säkert och droger, kriminalitet och prostitution finns ju tydligen än idag, i varje fall på gränsen till USA.
Mohikanen: Ja, det är ett vidrigt fenomen att folk från rikare länder åker till mindre rika för att utnyttja deras fattiga befolkning. Dock tycker månadens bok mest handlar om relationen mellan Lee och Allerton, det hårda livet i Mexico blir som en fond.
Jo, fokus är ju på deras relation. Den är ngt ojämlik. Lee är besatt och kräver mkt av Allerton. Allerton vill ha litet “lagom”. När de ska resa till Sydamerika har de kommit överens om ett slags kontrakt. Allerton ska gå med på sex några ggr i månaden (är det väl?), men Lee vill betydligt oftare. Allerton känner sig pressad. Det blir dubbelt jobbigt för Lee som också kan sätta sig in i Allertons situation. Med till synes enkla, klara meningar lyckas Burroughs förmedla problematiken. Tycker jag.
Det finns humor i boken. Tänkte citera ngt. Ofta tar cynismen över för Lee, , men svårt att inte dra på mungiporna.
Jag tycker det är lustig att boken hette “Svängd” när den först kom ut. Upptäckte det när jag letade efter den inför läsningen. Det är lite skrattretande nu när ordet queer är etablerat. Hbtq skulle i så fall bli hbts! Man skulle vilja veta hur översättaren tänkte. Är det kanske mer drogerna som åsyftas eller hur är man när man är svängd?
Jag har inte googlat eller forskat i saken. Antar att man menar en person som inte har ngn klar sexuell identitet. Enligt vanliga “normer”. Ordet norm är ju så populärt att använda…
Jo, jag skulle ju citera ur boken. Det är Lee:s humor. Förvisso inte Guds bästa barn…men ändå. :-)
Tibet måste vara ungefär så här. Höglänt och kallt och fullt av fula människor och lamor och jakar. Jakmjölk till frukost, jakost till lunch och till middag en jak kokad i sitt eget fett, och det är ett lämpligt straff för en jak, om du frågar mig.” (sid77)
Ja , det är någon sorts cynisk, torr humor det håller jag med om. :-)
Angående titeln “Svängd” så var det mer en retorisk fråga från min sida. Tycker mest att det var en lustig översättning av ordet queer.
Ja säg det. Med lustig menar jag rolig, kul, oväntad, alltså inget negativt. Det är spännande att tänka på hur översättaren tänkt innan ordet queer var etablerat.
Queer är svår att sätta betyg på, en tekniskt driven bok men med tämligen ointressant innehåll och med karaktärer som inte går att identifiera sig med. Så jag sätter en trea för språk, disposition och författarens uppriktighet.
Betyg 4 för min del. Identifiera mig med personerna kan jag inte. Men jag försöker förstå…i den mån man kan förstå…och jag är tagen av skildringen av deras relation(Allertons och Lees). Lee är otroligt svår att beskriva… Han liknar ingen annan. Men denna uppriktighet och hans lidande…besatthet… abstinens… Inga vidare omständigheter eller personlighetsdrag. Men mkt intelligent…det är min känsla. Och så den torra, genomskådande humorn. Ordet “gilla” är kanske att ta i. Det är ngt speciellt med Burroughs stil. Absolut en 4:a.
Jag sätter en svag fyra, tycker boken var intressant. Just relationsskildringen är något att klura på samt den torra humorn, där gåller jag med Mohikanen.
Denna webbplats använder cookies för att förbättra din upplevelse.
Denna webbplats använder cookies för att förbättra din upplevelse medan du navigerar genom webbplatsen. Av dessa kakor lagras kakorna som kategoriseras efter behov i din webbläsare eftersom de är väsentliga för att grundläggande funktioner på webbplatsen fungerar. Vi använder också cookies från tredje part som hjälper oss att analysera och förstå hur du använder den här webbplatsen. Dessa kakor lagras bara i din webbläsare med ditt medgivande. Du har också möjlighet att välja bort dessa cookies. Men att välja bort några av dessa cookies kan ha en inverkan på din surfupplevelse.
Nödvändiga kakor är absolut nödvändiga för att webbplatsen ska fungera korrekt. Denna kategori inkluderar endast cookies som säkerställer grundläggande funktioner och säkerhetsfunktioner på webbplatsen. Dessa kakor lagrar ingen personlig information.
Alla kakor som inte är särskilt nödvändiga för att webbplatsen ska fungera och som används specifikt för att samla in användarens personuppgifter via analys, annonser, annat inbäddat innehåll kallas som icke-nödvändiga cookies. Det är obligatoriskt att skaffa användarens samtycke innan dessa cookies körs på din webbplats.
Boktokarna 7 år, 3 månader sedan 
Hög tid att sätta igång!
Jag upplever att det finns något typiskt amerikanskt över boken, jag påminns om Hemingway och hur hans karaktärer drar omkring på barer i Spanien och Frankrike. Likaså de ständigt närvarande vapnen, supandet och det ekonomiska övertag som de till synes dollarstinna exilamerikanerna har gentemot lokalbefolkningen. Karaktärerna kan sammanfattas som osympatiska och temat med drogberoende och homosexualitet är ointressant för mig. Men boken är välskriven, stram, okonstlad och skildrar väl Lees känslostormar bakom den liknöjda och coola fasaden
Ja, jag har också läst böcker med liknande still, jag känner igen den där ödsliga känslan jag får när jag läser den. Kommer inte riktigt vilken/vilka den påminner om. Kanske Under vulkanen, den handlar ju iaf om alkoholproblem. Det är ju riktigt eländigt allting och håller med dig Arne om att ensamheten, abstinensen och andra känslor är bra skildrade. Jag blir mest gripen av förordet av Burroughs där hans hustrus död tas upp. Har ni andra också detta förord i era upplagor?
Jag tycker bäst om omslagsbilden till min utgåva. Svartvit foto med B själv och en mycket ung androgyn David Bowie. Själva boken är obeskrivligt tråkig tycker jag. Berättad som en tv-serie med endast yta. Berättelsen är en beskrivning av ytliga iakttagelse av personer, miljöer, handlingar och någon sorts rusfantasier/drömmar. Inte någon fördjupning i något avseende. Ingenting som gör att man kan fundera vidare. Och ett mycket enkelt språk. Varför skriver man en sådan bok? För att chocka. Och vad är poängen med det? Ville B förändra världen och göra gay-livet mer accepterat? Eller?
Jättefin bild, den gillade jag också. Just det, utgåva heter det, letade efter det ordet. :-) Kan hålla med om att boken blev lite långrandig, men förordet lyfte upp det hela och gav mer djup tycker jag.
Jo jag har också förordet i min bok. Fast jag ser det som förvisso intressant men obehagligt snarare än gripande. Att ge sig till att leka Wilhelm Tell med riktiga vapen är oacceptabelt i alla lägen! Det kallas en olycka och även om hon, som det påstås, hetsade honom att skjuta och bägge var fulla ser jag inte det som en olycka utan som vållande till annans död, vilket borde gett x antal år i fängelse istället. Men i Mexico vid den tiden kunde visst vem som helst skjuta någon och muta sig fri…
Ja visst är det konstigt att han inte verkar få något straff, det funderade jag mycket över. Det gripande tycker jag är att man förstår hur djupt nere i droger och sprit han är (och frun). De har ju barn som de släpar runt på mitt i allt elände. Helt klart försvinner det mänskliga tänkandet i takt med att drogerna rinner in.
Tack för era inlägg! Ja, jag hade nog typ tusen fördomar om denne Burroughs. Tänkte att “Herregud, går det ut på hur underbart det är med droger?” Men jag tycker efter läsningen att det är ngt speciellt med hans stil. jag kan inte riktigt förklara. Först får jag hålla med dig, Arne. Han påminner oerhört mkt om Hemingway. Isbergsteknik? Svårt under ytan… Förhållandet till Allerton skildras på ett skickligt sätt. Till synes “enkelt”, men med små uttrycksmedel. Så naket… Han bryter (Lee, alltså) samman när han tycker att Allerton nonchalerar honom. Givetvis är han för mkt “på”, liksom besatt av sin passion. Men det är ju så många människor är i verkligheten. Där tror jag att Burroughs träffar på ngt känsligt: ofta kan många författare inte riktigt pejla styrkan i våra relationer. Mkt är (eller har varit) tabu. Men men…Givetvis kan det också vara så att man (vi läsare) inte är van/a att läsa om homokärlek. Jag tror inte heller att Burroughs menar att den kärleken är “bättre”. Det är bara sådan han är. Jakten på droger är totalt ointressant för mig. Men jag kan inte göra ngt åt hur Lee och Allerton är. Bara följa dem…
Jag håller med Chrisma.Detta är nog en av de tråkigaste och minst engagerande böcker jag har läst. Me nvisst,jag håller med om att Burroughs kan skriva .Det finns en del poänger i boken, en viss humor. Men jag bli inte engagerad.
Jag förstår att den nog var djärv för sin tid på grund av ämnesvalet, dels homosexuell kärlek och dels knark.
Inget förlag ville ge ut den och det berodde på homosexet. Knark är inte alls så känsligt och WB skrev en “knarkbok” som heter Junkie innan Queer och fick den utgiven direkt
Men kanske kombinationen av homosex och knark blev extra stötande.
Jag är inne på Mohikanens linje att det finns något under ytan som fångar en. Hela storyn är ju väldigt sorglig även om den skildras hårdkokt ibland, och vissa partier är rentav tråkiga det håller jag med om.
Det är något med uppriktigheten hos denne Lee. Jag vill inte påstå att jag “gillar” honom. Han är liksom bortom gillande eller ogillande. Hur skulle det f ö hjälpa oss i vår läsupplevelse om vi ogillar honom? Tror att Lee som människa liksom urholkats moraliskt. Han ser ju efter småpojkar (skojar om småflickor). Han äter som ett djur. Dricker… Det är väl drogberoendet som har brutit ner honom. I verkligheten hade han ju varit med om vådaskjutningen på sin fru. Om han nu var homosexuell, varför då gifta sig med en kvinna? Kanske gjorde man så förr. Socialt sett såg det bättre ut än att vara “evig ungkarl”, sällan i kvinnors sällskap. Han kan ju ändå ha älskat henne på sitt sätt. Utan sex. Eller: vi vet ju inte. Om de “fick till det” ändå…? :-)
man får nog försöka tänka oss in i situation på den tiden. Inte många vågade vara öppet homosexuella. Det tycks ha funnit informella mötesplatser. T ex vissa restauranger. Jag fängslas av Burroughs stil… Jag är en romantiker, men romantisk är ju boken inte (haha). Det är ändå NÅGOT i stilen som tilltalar mig. Något som inte är förljuget…
VI får nog försöka tänka oss in i…ska det vara. Eller: Man (stort M) får nog….SIG… :-)
Det har nog varit vanligt att homosexuella män gifter sig med kvinnor för att helt enkelt följa mallen. Man ville inte skylta med sin läggning. Dessutom är/var nog m,ånga bisexuella och de kunde ju vara attraherade både av män och av kvinnor.
Vad gäller Lee tycker jag mig se vissa likhter med Mersault i Främlingen av Camus.. Båda driver omkring planlöst och ingen av de verkar inte bry sig så mycket om konventionell moral.
Jo jag har för mig att jag läst att han var bisexuell
Det var en bra jämförelse med Mersault, Lee driver omkring och står främmande för det vanliga samhället.
Ändå verkar det som att homosexuella kan röra sig tämligen fritt, varken polis eller självutnämnda moraltanter tycks bry sig. Nu är författaren part i målet men intrycket är närmast det motsatta, homosex är vanligt och accepterat i Mexico och unga killar kan erbjuda sex tämligen öppet.
Allerton är en märklig figur, mer vilsen än Lee och verkar oförmögen att känna starkt för någon eller någonting. Vid närmare eftertanke är han mer lik Mersault än vad Lee är…
Det är väl illa nog att unga killar bjuder ut sig? Men ändå den vuxne som har ansvaret? Ännu värre är det väl att hallickar (manliga? kvinnliga?) erbjuder unga oskulder? Vilken cynism. Och kunder finns…alltid. Ruggigt.
.
“…ingen av dem verkar bry sig så mycket om konventionell moral” ska det vara.
Man får väl anta att Lee och Allerton ser saker och ting ur sitt perspektiv som amerikaner och dessutom ur drogrus eller abstinens. Kanske får vi bara se deras lilla del av verkligheten snarare än en bild av Mexico i stort.
Så är det säkert, det finns områden i städerna där subkulturer frodas och dit dras våra “hjältar”… Men samtidigt är intrycket att Mexico på 50-talet var tämligen laglöst och den som har pengar till mutor behöver inte bekymra sig om polis och lag.
“DEn vuxne har ansvaret”? Ja, men både Lee oah Allerton är väl vuxna?
Ja! Jag syftade på dem som köper de unga killarna (flickorna). Pedofilers ursäkt brukar ju vara “Han/hon var med på det”. “Eller “Det var han/hon som tog initiativet”. Lee skyr ju inga medel när driften sätter in. Men han är ärlig. Många av de unga “offren” är ju väldigt drivna. Inga oskulder. Vet inte riktigt vad man ska kalla dem. Tror att myndigheter ser mellan fingrarna på sexhandeln. I Mexico och andra sydamerikanska länder. Åtm på den tiden som handlingen i boken utspelar sig.
Arne: ja så var det säkert och droger, kriminalitet och prostitution finns ju tydligen än idag, i varje fall på gränsen till USA.
Mohikanen: Ja, det är ett vidrigt fenomen att folk från rikare länder åker till mindre rika för att utnyttja deras fattiga befolkning. Dock tycker månadens bok mest handlar om relationen mellan Lee och Allerton, det hårda livet i Mexico blir som en fond.
“Dock tycker jag månadens bok …” ska det stå.
Jo, fokus är ju på deras relation. Den är ngt ojämlik. Lee är besatt och kräver mkt av Allerton. Allerton vill ha litet “lagom”. När de ska resa till Sydamerika har de kommit överens om ett slags kontrakt. Allerton ska gå med på sex några ggr i månaden (är det väl?), men Lee vill betydligt oftare. Allerton känner sig pressad. Det blir dubbelt jobbigt för Lee som också kan sätta sig in i Allertons situation. Med till synes enkla, klara meningar lyckas Burroughs förmedla problematiken. Tycker jag.
Det finns humor i boken. Tänkte citera ngt. Ofta tar cynismen över för Lee, , men svårt att inte dra på mungiporna.
Jag tycker det är lustig att boken hette “Svängd” när den först kom ut. Upptäckte det när jag letade efter den inför läsningen. Det är lite skrattretande nu när ordet queer är etablerat. Hbtq skulle i så fall bli hbts! Man skulle vilja veta hur översättaren tänkte. Är det kanske mer drogerna som åsyftas eller hur är man när man är svängd?
Jag har inte googlat eller forskat i saken. Antar att man menar en person som inte har ngn klar sexuell identitet. Enligt vanliga “normer”. Ordet norm är ju så populärt att använda…
Jo, jag skulle ju citera ur boken. Det är Lee:s humor. Förvisso inte Guds bästa barn…men ändå. :-)
Tibet måste vara ungefär så här. Höglänt och kallt och fullt av fula människor och lamor och jakar. Jakmjölk till frukost, jakost till lunch och till middag en jak kokad i sitt eget fett, och det är ett lämpligt straff för en jak, om du frågar mig.” (sid77)
Ja , det är någon sorts cynisk, torr humor det håller jag med om. :-)
Angående titeln “Svängd” så var det mer en retorisk fråga från min sida. Tycker mest att det var en lustig översättning av ordet queer.
inaj: Men hur vill du själv översätta queer då? :-)
Ja säg det. Med lustig menar jag rolig, kul, oväntad, alltså inget negativt. Det är spännande att tänka på hur översättaren tänkt innan ordet queer var etablerat.
Queer är svår att sätta betyg på, en tekniskt driven bok men med tämligen ointressant innehåll och med karaktärer som inte går att identifiera sig med. Så jag sätter en trea för språk, disposition och författarens uppriktighet.
Jag håller med Arne och sätter alltså samma betyg.
Betyg 4 för min del. Identifiera mig med personerna kan jag inte. Men jag försöker förstå…i den mån man kan förstå…och jag är tagen av skildringen av deras relation(Allertons och Lees). Lee är otroligt svår att beskriva… Han liknar ingen annan. Men denna uppriktighet och hans lidande…besatthet… abstinens… Inga vidare omständigheter eller personlighetsdrag. Men mkt intelligent…det är min känsla. Och så den torra, genomskådande humorn. Ordet “gilla” är kanske att ta i. Det är ngt speciellt med Burroughs stil. Absolut en 4:a.
Jag sätter en svag fyra, tycker boken var intressant. Just relationsskildringen är något att klura på samt den torra humorn, där gåller jag med Mohikanen.