Intressant att läsa alla tidigare kommentarer. Jag har precis sträckläst boken, och den har givit mig mycket. Jag har två adoptivbarn i sena tonåren, och läsningen påverkas förstås mycket av det perspektivet. Det gjorde ont ibland att läsa om utanförskap och rasism. Som förälder hoppas man förstås att det inte händer ens eget barn, men det är sådant som kan vara svårt att tala om även om man vill. Han rör också vid frågor om adoption på ett intressant sätt, där det inte är svart eller vitt.  Boken kändes ändå hoppfull, och  han landade i sin identitet. Jag tyckte det var imponerande hur han beskrev sin utveckling där. 
Borde kanske läsa om Trotzigs bok. Man ser olika saker beroende på vilken livsfas man är i.