Håkan Olsson är bibliotekarie på Halmstads stadsbibliotek och just nu bloggare på Bokcirklar.se här kommer hans första inlägg!
Genom litteraturhistorien är sonetten en av de mest använda diktformerna. Den är ett fjortonradigt versmått med jambiska versrader, fem takter där den andra stavelsen i varje takt är betonad. Rimflätningen kan variera, ursprungligen enligt mönstret ABBA-ABBA-CDE-CDE. Den italienska 1300-tals poeten Petrarca skrev dikter i sonettformat och ett par hundra år senare excellerade Shakespeare i sonettskrivandet.
1986 publicerade Lars Forssell en storartad diktsamling, betitlad Sånger. I samlingens första dikt nyttjar Forssell den antika myten om floden Styx, som skiljer de levandes rike från de dödas.
När döden en gång dött dör ingen mera.
Bryggan står tom, färjstället övergivet.
Vi väntande kan vända hem till livet
från Glömskans flod av förtorkad lera.
Men ryktet om Hans död är överdrivet.
Döden är efter oss och bor i skrevor
som lav och smitta i det liv vi lever,
en fråga efter frågor. Sönderrivet
är ovisshetens dok. Som alla andra
går du till sängs och drömmer om en flod
och färjan som kröp mot oss där vi stod
I uppgiven gemenskap med varandra.
Döden bevattnar oss, hans gräs och föda.
Dör döden, färjkarl, är vi alla döda.
På ett skickligt sätt lyckas Forssell vända inledningens löfte om evigt liv till avslutningens konstaterande att utan död inget liv överhuvudtaget. Här går han i ett slags polemik med Shakespeares sonett 146, som jag citerar i Eva Ströms tolkning
Du arma själ i syndfull mänskoboning
i fångenskap hos upprorsviljans makt,
varför torteras du utan förskoning
bemålar grant ditt yttre med sån prakt?
Varför betala dyrt för denna hyra
av bräcklig byggnad stadd i snart förfall?
Ska maskars arv förtära allt det dyra
och sluka allt när kroppen ligger kall?
Då, själ, lev av din tjänares förlust
och låt hans kval berika ditt förråd
i heligt köpkontrakt säjls dödtid först;
ditt inre ska få näring, känna nåd
Det blir ditt bröd. Du död som närs av män,
när du är död finns ingen mer död sen.
Som synes intar Forssell inledningsvis Shakespeares synsätt för att till slut helt vända på kuttingen. Sonettens slutrader är värda att citera i original, då ser man tydligt hur suveränt den sentida poeten cirka fyrahundra år senare nyttjar Shakespeares lyrik till en mäktig omdiktning.
So shalt thou feed on death, that feed on men,
And death once dead, there´s no more dying then.