Att skriva är att existera lite till. Ens existens sprider sig från kroppen ut i texten.
Att skriva kan vara en andlig upplevelse. Att se. Att ha den där blicken, när konst framträder i tillvaron, berättelser i de förbipasserande människorna, i grenarna och vattnet som droppar från dem. Livet uppenbarar sig i ytterligare en dimension.
Att skriva motsvarar för den vuxna barnets lek. Barnet fantiserar och hittar på historier och intriger i leken. Författaren leker med sina karaktärer. Att skriva innebär samma inlevelse, att darra med sina gestalter och överraskas med dem. Även i en planerad berättelse är improvisationen essentiell, att vara tillgänglig för impulserna och bejaka dem.
Att inte skriva är ängslan, oro, att ha tappat bort sig. Det kan pågå länge. När man väl hittat till skrivandet igen, trotsat de rädslor som uppstår inför återseendet, är det som att hitta hem. Ett lugn och en tillfredsställelse infinner sig.
Även i skrivandet bör långsamheten bemötas vänligt. Det finns många dolda faser, lager av insamling, processer som man inte medvetet dirigerar men som pågår i sin takt. Det kan kännas som att man inte kommer någon vart, men plötsligt skakas allt om och man vet att man har landat. Det framkallar en oerhörd tacksamhet, lättnad och berusning. Det kan upplevas som en gåva från ovan eftersom den inre processen inte varit skönjbar.
Skrivandet har också sin vardag. Stunder av motstånd, känsla av tristess, upprepning, damm. Det viktiga är att vara på väg, att inte stanna. Att alltid uppmuntra, heja. Huvudsaken är att man rör sig mot mål, oavsett väg, oavsett tid.
Efter en fungerande stund av skrivande kommer en oersättlig känsla av att vara hel.