Att vara översättare och kulturskribent är lite som att ha ett vip-pass i den litterära internationella världen. Dörrar öppnas till fina förlag och hem till berömda författare. Jag får ofta ta emot böcker som generöst läggs i min hand. Jag bär med mig dem som värdefulla presenter, lycklig över denna ovana glamorösa position, när jag annars sitter ensam och jobbar på i det dolda, och tänker för varje recension där mitt namn inte förekommer i omdömet att toppen – inget att anmärka på! Att inte synas är det bästa betyget. Men utomlands är det annorlunda, och det ger en alldeles extra dimension till resan.
Under min senaste resa till Santiago i Chile ville jag gärna träffa Alejandro Zambra för en intervju till tidskriften Karavan. Han är en hyllad, ung författare som översatts till mer än tio språk och vars debutbok Bonsái blivit film. Dagarna innan sträckläste jag hans romaner. De hörde ihop, de handlade om manlighet, slår det mig nu, modern manlighet? Om den känsliga mannen, som romantiserar, som lever för sin flickvän och hennes barn, om mannen som är lite vilsen och funderar på vilken väg han ska välja. I sin senaste och kanske mest hyllade bok, Formas de volver a casa, skildrar Zambra sin generation som ”bifigurer” i förhållande till sina föräldrar. De växte upp eller föddes under diktaturen, då föräldrarna var med om det ”riktiga” livet, kämpade och dog i politisk aktivitet, eller – fegt eller inte – höll sig undan, eller befann sig på andra sidan: som torterande militärer. Det var då allt gällde. Efter demokratins införande blev ungdomarnas engagemang mer vardagliga. Och med boken visar han att det också är ett ”riktigt” liv, värt att tala om.
Zambra var hemlighetsfull, antagligen blyg. Det var en gåtfull inledning på mötet, när jag fick gissa mig till hans hus och dörr i mörkret, och det tog lång tid för honom att öppna. Väl inne var det dunkelt, persiennerna neddragna. Bokhyllorna svämmade nästan över av böcker, runtomkring i rummet stod bokhögar och vinglade. Han bjöd på öl och kom på att han glömt att äta på hela dagen. Han levde upp till den mytiska bilden av den isolerade, uppslukade författaren.
Han tog mig till en favoritrestaurang och där visade han sina sociala sidor, vi hade så trevligt att jag inte bekymrade mig om att det inspelade samtalet kunde bli svårt att höra i sorlet. Han beställde Pisco sour till oss och tyckte att jag drack för lite och långsamt. Sedan insisterade han på att bjuda trots att det var för min artikel vi sågs. Han var generös, ödmjuk och blygsam, trots att han hyllats till skyarna och skulle kunna inta en divas roll. Och när jag tänker efter, har alla författare jag intervjuat under mina resor, förnäma som enkla, alltid varit vänliga, generösa och ödmjuka. Och det slår mig att det inte bara är översättarna som arbetar i skymundan, utan även de stora stjärnorna.
