Hanna Boye och Jenny Hallgren och Karin Tunedal: ”Fruktbarhet kommer ur tillit. Den som vågar se och uppleva också vad han förut inte sett och upplevt, han är den fruktbare. Ofruktbarhet kommer ur rädsla. Rädsla är början till den levande döden.”
Det namnlösa i Mumieland: Work it, baby. Alltså en siren i mina öron, en fågelliknande klagosång bland skelett som lockat en hel flock av sjömän. Min hörsel är det minsann inget fel på, alltså liksom jag har väl hört hur man ska göra, alltså liksom jag vet väl hur man ska göra, alltså liksom jag jobbar på det. Det fruktbara. Det som föds ur tilliten. Men så här va, just nu vågar jag inte mer än att stoppa upp fingret i mitt eget arsle. Att lägga händerna på något annat än min egen hud brukar ofta leda till brännskada. Den fruktbare mötte jag en gång i Barnens bibeln. Så än finns det hopp. Jag tror på allt jag läser. Min tro är okuvlig, liksom rädslan, den vän som aldrig vänder mig ryggen. Min värld är ett rike för levande döda. Ett näste av fågelfjädrar, narkotiskt tjatter och stympade dockor. Jag tränar för fullt. Jag reser ragg. Styvnar. Det är en bedrift. Tillit ska så småningom också komma att räknas som en bästis, i mitt stinkande stall av små söta bästisar. De sörjande sirenerna uppe i himlen som faller pladask ner i havet och drunknar, de kommer utstöta glädjetjut för min skull. Den mörka tjärfloden i min tillvaro kommer dock tynga ner deras fjädrar. Men jag slickar, med lust och glädje, i mig föroreningarna. Smaken av mig själv fyller mig ofta med berusning och lidelsefull skam. Så går vi befriade ur denna sång också.
