Såren. Ett minne om kärlek, inbillad eller kemisk eller verklig. Saknad efter ett upplöst landskap. En skalle och kropp helt utan gränser. Den eviga osäkerheten på sin egen giltighet. Jag är rädd för att tala. Jag är rädd för att bli bedömd. Jag är inte rädd för sjukdom och död. Ett tag var jag väldigt rädd för förluster. Att de skulle dö, de runtomkring.
Rymmer all text rädsla? Begär? Saknad? Handlar skrevandet om att besvärja minnen, få tillbaka det man förlorat? En vän som dött, ett liv som gått förlorat, tillstånd man inte längre är förmögen att nå, världar som begravts, en framtid utan hopp, ett utslocknat ljus? Är skrevandet en akt av besvärjelser för att tända det där ljuset? Förhoppningen om att något ska födas, kanske en förhoppning om att själv återfödas, ett engagemang, ett möte med världen, att aldrig sluta möta världen? Även fast skrevandet hela tiden handlar om att få slippa den. Alla dessa höga anspråk. Att bära prål i sin billiga handväska.