Det är intressant att försöka gå innanför skalet på en människa som begått förfärliga handlingar. T.ex. Josef Fritzl som höll sin dotter fången under så många år. Hur tänkte och tänker han? En gång i tiden var han en liten pojke som växte upp och blev en man. Var gick det fel? Var var det som fick honom att begå dessa grymma handlingar?

Thurneman, var det han som var ledare för den fruktade Salaligan? Demoniserad blev han förvisso i pressen, liksom Olle Möller, men var han en demon? Jag får en bild av en rädd, nästan skräckslagen ensam människa, injagar skräck och fruktan i sin omgivning i brist på motsatsen (Hjalmar Söderberg igen).

Sigvard Nilsson-Thurneman var ledare för Salaligan och han var nog karismatisk, men måste ha varit psykiskt störd på något sätt...

Berätta gärna om hans världsbild!

Hej Arne,

Jag tycker så mycket om den stillsamma berättartonen i din fascinerande roman "Fallet Thurneman". Det finns inget av sensationslystnad i denna historia om den begåvade brottslingen och hänsynslösa medmänniskan.

På ett sätt så vanlig - och ovanlig. Ungefär som de där vanliga, välartade herrarna som jag knappt tittar på när vi trängs i tunnelbanans myller ... kanske är någon av dem en dubbelnatur, en  Thurneman .....

Peter Englund (se hans blogginlägg häromdagen) skulle kalla din roman bitextuell. Den kommer att läsas med lika stort intresse av alla könen.

lena kjersén edman

Hej Monika,
Ja, det har varit spännande. Visst, Thurneman är också en sorts Josef Fritzmänniska. Det är spännande att försöka förstå det som vi uppfattar som det främmande. Och Thurneman rymmer mycket av detta främmande. Meningen är ju då att inte göra honom till någon sorts freak utan att i stället att genom allt det material som jag har att tillgå, så väl det dokumentära som försöken till inlevelse som skönlitterär författare och så foga samman allt detta till en roman som ska vara spännande att läsa.
Mvh
Arne S.

Hej ¨glasöron¨
Jovisst kan man kalla Thurneman för psykiskt störd, men vad säger det. Mentalvårdens sätt att ställa diagnoser kan ju också vara ett sätt att oskadliggöra det som ter sig främmande. För mig har det varit viktigt att skriva fram en gestalt som också blir begriplig.

Hej Nina,
Ja, Thurnemans världsbild är märklig att beskriva. Han är ju i våra ögon en amoralisk människa eftersom han kan döda andra. Själv hade han den synen att man hade rätt att döda andra eftersom själen ändå lever vidare i en annan kropp, man har rätt att stjäla eftersom egendomen har vi fått till låns. Han är asketisk, en renlevnadsmänniska som avskydde sin pappas spritdrickande samtidigt som han rökte bolmört varje dag, fast han kallade det för seanser. Jag tror att vid det första mordet (taximordet) drev han sig själv till en omöjlig situation som gjorde att han sköt och sedan skaffade han sig en sorts teoretisk överbyggnad för att stå ut med sig själv som mördare. Detta mord var också det enda som han inte erkände i rätten. Sedan finns också teosofin där, hypnosen osv. Man skulle nog kunna uppleva honom som en sorts ursprårad newagemänniska, med dagens terminologi.

Hej Lena,
Vad roligt att du tyckte om berättartonen i min roman. Den har varit viktig, att berätta om allt detta som skulle kunna te sig så spektakulärt men göra det med en stilla ton.
  Spännande det du säger om det bitextuella. Hittills har det bara varit manliga kritiker som recenserat romanen, medan de kvinnliga författare jag känt som läst den har gjort helt andra läsningar. Jag tänker också att det finns en berättelse i denna roman som handlar om manlighet. Thurneman är homosexuell under en tid när det är straffbart, man kan bli steriliserad för det. Han är alltså kriminell innan han blir det i våra ögon. Det finns något maktlöst över honom i omgivningens sätt att uppfatta honom som degenererad (dåtidens språkbruk). Sedan skaffar han sig makt genom hypnos, genom brotten, det blir han som får kontrollen. Jag tänker mig att man som kvinna ser andra saker i min roman än man gör som man.
Och tack för dina fina ord om romanen,
Arne S.

"Spännande det du säger om det bitextuella. Hittills har det bara varit manliga kritiker som recenserat romanen, medan de kvinnliga författare jag känt som läst den har gjort helt andra läsningar. Jag tänker också att det finns en berättelse i denna roman som handlar om manlighet."
Åh, det här vill jag veta mer om! Kan du inte skriva mer om det i ett nytt blogginlägg!

Hej Nina,
Thurneman och om manlighet. Ja, han beskrivs som en undfallande person, en man som inte vågar se andra i ögonen, en som aldrig tar konflikter. Homosexuella erfarenheter har han också under en tid när det är straffbart. Han är en man som vänder allt inåt och som i sin alkoholiserade pappas våld måste ha uppfattat sig själv som maktlös. Han vill bli ingenjör men tvingas stå i sin pappas herrekipering. Han är ingen. Något ganska omanligt.
  Sedan blir han någon när han bildar Den magiska cirkeln, när han håller på med hypnos, när han så småningom börjar med brott, när han berättar om doktor Andersen i Köpenhamn som ger dem order. Då börjar han få makt, han får en aura kring sig, han beskrivs som en karismatisk person.
   När salaligan tidigare har skildrats har man varit så upptagen av brotten, jag har mer intresserat mig för Thurneman som person. Hur han blir så, och jag har då försökt skriva fram det material som jag har om honom, att helt enkelt skriva fram honom som person. Han som uppfattades som Britas lillebror fastän han var två år äldre än henne. Vad som händer med en kreativ människa med stor begåvning som inte får utlopp för något. Hur brotten gör honom till ett subjekt och plötsligt får han makt över extemt manliga karaktärerna som exempelvis busen Herbert Jansson som gärna slog någon på käften.