Profilfoto
21 april, 2015

Gästblogga.

Det var en ny tanke. Lika hedrande som skrämmande. Prestationsmonstret gör sig påmint, men jag schasar bort det. Schas!

Så välkomna in i översättar-idet! Där inträder jag vid allra första genomläsningen av en ny bok och tittar inte ut igen, förrän jag har skickat iväg manus. Att jag sedan till synes går omkring på gatorna i Varberg som en helt vanlig kvinna, eller cyklar längs strandpromenaden eller sitter på ö-tåget till Göteborg för att sjunga i kör eller dryfta svårigheter med andra fransköversättare, att jag bäddar sängen, talar i telefon, umgås med vänner, hälsar på barn, barnbarn, åldriga mamma, lagar mat, har gäster – det spelar ingen roll. Mentalt befinner jag mig där i idet, ältande formuleringar, beredd att suga i mig ord och uttryck, tjuvlyssnande till samtal på offentliga kommunikationsmedel, ivrigt klippande ut tidningsartiklar med fullt av understrukna ord, lystrande efter tonfall, uppgifter, fakta som behövs för att bygga upp TEXTEN.

Det var en översättarkollega som en gång skrev på vykort: ”nyss utkrupen ur översättaridet” (hej, Ingrid, om du läser detta!), och just så känns det: som att försvinna in i någon sorts isolering, avskärmning, ensamgrotta, men knappast för att gå i dvala.

De två senaste månaderna har idet varit obebott och först helt nyligen tagits i bruk. Jag har befunnit mig i den välsignade skarven mellan två böcker, den period då jag vill hinna göra allt det där som jag ibland avstår från för att få ihop dagens pensum: fira födelsedagar, jul, påsk, pingst, midsommar. I februari lämnade jag in manus för en engelsk roman/dokumentärberättelse. För två veckor sedan började jag läsa in mig på en fabelliknande fransk historia om två tioåriga flickor med – verkar det som – ovanliga förmågor.

Det låter kanske tråkigt? Det är underbart! Texten och jag, ensamma, i lugn och ro. Och jag behöver inte skapa den själv. Den finns där, inga blanka sidor. ”Bara” att hugga tag i. Att det kanske inte alltid är så bara kommer jag möjligen att lämna exempel på, fråga er till råds, vem vet? Att det kanske inte alltid är så mycket lugn och ro, när lämningsdagen rycker närmare, efter att jag trots allt har firat alla de där födelsedagarna, jul, nyår, midsommar …

För ont om tid är det oftast. Jag är ingen snabböversättare, älskar att sitta och peta och fila, läsa om, ändra, ändra igen (inget man tjänar pengar på). När texten är nöjd, är jag nöjd. Och det kan dröja. Ibland sitter meningen där med en gång, glasklart. Ibland är det ”lygens” att få till ens den enklaste fras. Lygens. Vilket härligt ord, övertaget efter min mamma, som ärvt det efter sin mamma. Jag bara längtar efter att kunna använda det i en översättning, men det har ännu inte yppat sig något lämpligt tillfälle. Måste finnas där ”på engelska” eller ”på franska” först. Lite svårplacerat.

Liksom för övrigt översättaride. Ser ni varför det senare inte skulle fungera så bra? Första bästa granskare/redaktör skulle slå ner på det. Tror jag. Av goda skäl.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *