Låtsasbroder eller?

Visar 6 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #22930

      Hej igen Lundin! Det var intressant och roligt att få veta att Evanders mellannamn är just Henning! Och visst ger det en biljett in i hans eget författaruniversum, där han ofta blandar fiktion med dikt, som du så riktigt nämner.

    • #22929
      Evelina
      Deltagare

      Just det, Lundin, PG heter ju Henning också.
      Intressant det du berättar om adressen i Uppkomlingarna. Hur reagerade TV-mannen? Kanske var han tillfrågad?

    • #22928
      Lundin
      Deltagare

      Vad som gör det svårt att tolka PG:s berättelser ibland är att han blandar friskt mellan autentiska och fiktiva händelser och personer. Han använder ofta sitt eget namn och namnger ofta verkliga personer i sina romaner och i “I min ungdom speglade jag mig ofta” använde han sin döda dotters riktiga namn, vilket han fick mycket kritik för. I “Uppkomlingarna” använde han en verklig adress i Mälarhöjden och huset på den adressen beboddes av TV-mannen Håkan Unsgaard. Uppräkningen kan göras lång, men PG skapar ofta en autentisk stämning som sedan övergår i fiktion. Att han har en bror som heter Henning är logiskt eftersom det är PG:s eget mellannamn.

    • #22927
      Evelina
      Deltagare

      Just det, en del tycks ha svårt att förstå vad roman är.

      PGE tog ju illa vid sig när när han beskylldes för att inte ha en bror. Detta tar han upp i romanen “Ängslans boningar”, sidan 207-209.
      “Ett antal kritiker i dagspressen, bland dem så kallade författarkollegor, fastslog i sitt fabulösa översitteri att jag aldrig haft någon bror”……”Det var fruktansvärt att läsa”…

      Ja han är sannerligen intressant Evander.

    • #22926

      Jag har så svårt att förstå hur man kan beskylla en skönlitterär författare för att hitta på. Är inte påhitt själva definitionen av fiktion? Om PGE inte har någon bror, men skriver böcker om att ha en bror, så är väl inte det första man tänker på att han är mytoman. Skönlitteraturen bygger ju på att vi kan läsa om Pippi Långstrump och acceptera det som händer innanför pärmarna, även om det skulle vara ologiskt, ja helt tokigt, om det hände utanför.
      Men hur fungerar brodern i En kärleksroman egentligen? Är han en ren fantasiprodukt som Nils Karlsson Pyssling (nja inte helt, Henning träffar ju också andra, åtminstone B-Å Kimbré)? Eller är bröderna två sidor/personligheter av huvudpersonen, där den ena inte kan fortsätta leva, som en av oss på den här sidan har föreslagit? Eller är det fråga om två faktiska personer, två bröder så som det faktiskt står i boken?
      Jag tror att det skulle vara givande för vår tolkning av boken, om vi diskuterade Hennings roll.

    • #22925
      Lundin
      Deltagare

      Redan i romanens första kapitel påpekar berättaren att han “är behäftad med en nästan sjuklig sanningslidelse”. PGE använder ofta ordet sanning i sina romaner och i I min ungdom speglade jag mig ofta diskuterar han begreppet med Eskil i roddbåten. Det som är sanning för mig behöver inte vara sanning för dig. PGE har av en recensent i Expressen blivit beskylld för att ha drag av mytomani (Nils Schwartz).

    • #22272

      Evander har ofta haft ett klurigt sätt att skildra verkligheten på. Läsare har ibland blivit irriterade över att han inte håller sig till den så kallade “sanningen”. Recensenter har till och med beskyllt Per Gunnar för att inte ha någon bror. Och? Det är illa när kulturmänniskor blandar ihop biografisk sanning och skönlitteratur. Priset tog väl den kände filmregissör som gick ut i tidningarna och sa: Det är jag som är Hugo Rask i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad, som Piraten sa.
      Den första gången jag mötte broderstemat hos Evander var i radiopjäsen Det är söndagseftermiddag och min bror springer på åkern. I den pjäsen är det ingen mer än huvudpersonen som får träffa brodern (det påminner om när Bengt-Åke och jaget i En kärleksroman lämnar macken, sid 121). Men det väsentliga i skildringen är inte om han faktiskt har en bror eller inte, utan relationen belyser sociala situationer, ensamhet osv. Tankarna på brodern ger huvudpersonen en viss trygghet. När föräldrarna hugger och klagar över att han inte kan upprätthålla en relation, och inte göra bra ifrån sig i skolan, och inte skaffa sig ett yrke osv, så hänvisar de till hans kompisar, två bröder. De har lyckats. Vad svarar huvudpersonen, tror ni? “Ja, men de är ju två” Föräldrarna blir irriterade och förstår inte vad han talar om. Jag ser det som en nyckelreplik.
      Temat hanteras lite annorlunda i En kärleksroman.

Visar 6 svarstrådar
  • Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.