Bokcirkel: ”En kärleksroman” av Per Gunnar Evander

Författare: Jan-Olof Jonson
Låtsasbroder eller?
Evander har ofta haft ett klurigt sätt att skildra verkligheten på. Läsare har ibland blivit irriterade över att han inte håller sig till den så kallade “sanningen”. Recensenter har till och med beskyllt Per Gunnar för att inte ha någon bror. Och? Det är illa när kulturmänniskor blandar ihop biografisk sanning och skönlitteratur. Priset tog väl den kände filmregissör som gick ut i tidningarna och sa: Det är jag som är Hugo Rask i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad, som Piraten sa.
Den första gången jag mötte broderstemat hos Evander var i radiopjäsen Det är söndagseftermiddag och min bror springer på åkern. I den pjäsen är det ingen mer än huvudpersonen som får träffa brodern (det påminner om när Bengt-Åke och jaget i En kärleksroman lämnar macken, sid 121). Men det väsentliga i skildringen är inte om han faktiskt har en bror eller inte, utan relationen belyser sociala situationer, ensamhet osv. Tankarna på brodern ger huvudpersonen en viss trygghet. När föräldrarna hugger och klagar över att han inte kan upprätthålla en relation, och inte göra bra ifrån sig i skolan, och inte skaffa sig ett yrke osv, så hänvisar de till hans kompisar, två bröder. De har lyckats. Vad svarar huvudpersonen, tror ni? “Ja, men de är ju två” Föräldrarna blir irriterade och förstår inte vad han talar om. Jag ser det som en nyckelreplik.
Temat hanteras lite annorlunda i En kärleksroman.
Låtsasbroder eller?
- Detta ämne har 6 svar, 4 deltagare, och uppdaterades senast för 7 år, 2 månader sedan av .
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.