Jag fastnade för karaktären Hulda Johansson som verkligen gjort en resa genom berättelsen. När hennes man hamnar i fängelse lever hon, och även barnen, upp. Hulda behärskar samiskt hantverk och börjar sälja sina alster på marknader för att få in pengar. Hon ordnar på ett finurligt sätt så att ”lapp-Johan” också kan arbeta med hantverk i fängelset och på så sätt finansierar hon hans bortavaro. Barnen ”lagar” huset (som ett av barnen själv uttrycker det) och familjen får även hjälp av den nybildade Husmodersföreningen, som drivs av den starka kvinnan Agda Robertsson, definitivt ett nytt maktcentrum i byn i konkurrens med frikyrkoförsamlingen.

En annan sak som jag roats av i böckerna är de roliga namnen på personerna; Vajlett, Enhanne-Nikanor (han saknar en hand), Adalbert osv. Ett fenomen som är välkänt i Västerbottens inland. Det finns till och med en bok skrivet i ämnet: Jag heter Serudia – en bok om folk som inte heter som andra av Christina Falkengård. Författaren tror att orsaken till att man gav sina barn ovanliga namn var att ”inlandets folk var frimodiga, hade stora barnkullar men inte så mycket pengar. Då kunde man i alla fall ge sina barn ett vackert namn.” En orsak så god som någon! :-)

Sammanfattningsvis tycker jag att båda böckerna är bra och lättlästa och tar upp viktiga och intressanta ämnen. Vissa personer skulle jag ha velat läsa mer om men för att vara två relativt tunna, lättlästa böcker så tycker jag att Karin Alfredsson har lyckats mycket bra med att förmedla en intressant berättelse. Det är alltid roligt att läsa om något som utspelas i lokalsamhället också och jag skulle definitivt vilja rekommendera böckerna till mina vänner och bekanta.

Jätteroligt också att diskutera böckerna tillsammans med andra! För mig passar digitala bokcirklar utmärkt, men jag är ju lite partisk i frågan förstås … :-)

Personligen tycker jag bättre om den första boken, där dröjer författaren längre vid karaktärerna och vi får lära känna både personer och trakten. I den andra boken blir berättandet alltför fragmentariskt, tycker jag. Att jag uppfattar det så kan i och för sig ha att göra med att min läsning av andra boken varit mycket mer uppdelad och sporadisk. Det är så mycket förtvivlan i andra boken, övergreppen på Hjördis som inte får några konsekvenser för magister Forsberg och som vi därför vet kommer att fortsätta med andra flickor, Vajletts och Ruts kärlekshistoria som inte får någon chans att blomma ut, Hulda som trots att hon och barnen fått det så mycket bättre när mannen hamnat i fängelse, ändå längtar efter honom. Men det finns hopp, det jag tar med mig från sista boken är Vajletts tankar efter dansen vid seminarieåterträffen ”Det är stort, det hon varit med om. Att få träffa andra som tänker och känner som hon. Att få ha roligt. Att dansa. För första gången förstår Vajlett att hon inte är ensam. Att det finns fler än hon, och Rut. Kanske många fler. Att hon är en människa med känslor som alla andra och inte ett onaturligt misstag. Att hon kanske inte måste vara ensam resten av livet”

Det är, så att säja, tredje terminen jag bokcirklar digitalt så nu börjar jag känna mej riktigt rutinerad! Alltså, det slår inte en analog cirkel där man ses, äter gott och pratar bok, vår har hållit på i över 10 år nu! Men en sån här digital cirkel blir ett härligt komplement och är dessutom perfekt nu i Coronatider! ( Min andra cirkel har vi pausat nu!) Jag gillar konceptet läsa i egen takt, ha en frågeställning att fundera på, skriva det man vill och ta del av andras tankar om böckerna. Och så ”träffar” man fler att ha utbyte med. Gillar dessutom alla tips på böcker, filmer, bloggar osv, personliga berättelser och alla små nya kunskaper o insikter man kan få. Väntar med spänning vad du ska erbjuda oss till vårterminen, Åza!

Båda böckerna är lättlästa så ros från mig. Det ordnar sig tillslut för Vajlett och Rut om än Rut förlorar sin son till morfar och mormor. Eller blir det bra? Kommer Vajlett att fundera på om det blev rätt beslut att stanna kvar i byn? Jag är tveksam.

Jag skulle gärna rekommendera böckerna till min syster. Det är första gången som jag är med i en digital bokcirkel. Frågorna har gjort att jag fått tänka efter. Så länge som pandemin pågår kommer jag att bokcirkla digitalt. Jag träffade en av deltagarna i den fysiska bokcirkeln när jag var ute och promenerade en dag. Vi hann diskutera mycket på kort tid. Då det blir tillåtet att träffas fysiskt skulle jag gärna vilja vara med i den.