Liten by
Jag är född 1952 och växte upp i en liten by i Robertsfors kommun. De allra flesta i byn var bönder/hemmansägare och jobbade hemma. Min pappa jobbade på vintern i skogen åt bolaget. Han åkte skidor till arbetet då bolagsskogen inte låg så långt hemifrån. Vi hade inte traktor när jag var liten utan vi hade häst. Traktor kom senare. Vi hade utedass till 1962 när pappa och mamma renoverade huset. Vi hade ganska bra koll på om det var någon främmande bil som körde förbi vårt hus på byvägen då det bara var två gårdar som låg efter vägen genom skogen. Vårt hus låg sist efter byvägen som gick mot skogen. Från landsvägen gick det enskilda vägar till gårdarna. På vår sida av byn gick byvägen förbi 5 gårdar och sedan vidare mot skogen för att komma ut på landsvägen igen. Vi kunde också se varifrån en bil kom genom att titta på registreringsskylten på bilen. En bil med BA eller AB var lite speciellt. När vi åkte längre bort till exempel till Sundsvall brukade vi vinka till dem som vi mötte som hade AC i början av registreringsskylten på bilen. Mammas syster hade polio. Hon smittades när hon som ung badade utomhus.

Skola
Vi åkte skolskjuts till skolan i en av grannbyarna. Vi terminsstarten på höstarna fick vi ta med egen lunch, mjölk och smörgåsar, som vi åt utomhus om det inte regnade. Bespisningen kom igång efter några veckor. Vi plockade också bär till bespisningen men det var lingon och inte blåbär. Vi hade ett potatislov en dag på hösten för att kunna hjälpa till med potatisupptagningen. Skolan var en B2skola. Vi gick två klasser i samma klassrum. 1-2, 3-4 och 5-6. Vi hade utedass på skolan. När jag började skolan 1959 var vi 9 elever i min klass och i de som gick i tvåan var 7 så totalt var vi 16 elever i klassrummet.

Lärare
Min småskollärare i 1-2 kom från en annan by så hon pendlade varje dag till skolan. Mina lärare i 3-4 och 5-6 bodde på skolan var ett par där hon var lärare för 3-4 och han för 5-6.

Frikyrklighet
När jag var liten gick jag i söndagsskola och när jag blev lite äldre deltog jag i juniormöte. Det var föräldrar i byn som var lärare. I söndagsskolan berättade han som ledde söndagsskolan om olika händelser från bibeln. Vi klistrade in en bild per möte i en bok som vi fick i början av läsåret. Jag fick lära mig att om man gjorde fel, svor, ljög och liknande, fick man en svart prick på hjärtat.
Farmor och farfar var religiösa och bodde hemma hos oss på övervåningen där de hade sin lägenhet. De gick inte i kyrkan utan var med i EFS i Robertsfors. Farfar var sjuk i TBC och låg inlagd på Hällnäs sanatorium 1960 för behandling. Han dog hemma några år senare. Innan han gick bort kom det en präst till honom och han fick ta nattvarden hemma. Farmor hade knut i nacken under hela min uppväxt. Vi hade respekt för farmor och spelade inte kort hemma förutom när hon var bortrest till någon av pappas fyra syskon.

Växel
Farmor hade växel hemma när jag växte upp. Hon kopplade alla samtal som kom till byn och skulle ut på rikssamtal. På kvällen vid åtta tiden ringde man från Bygdeå växel och sa ”Det är Bygdeå som provar kan ni ringa en signal” då ringde farmor i växeln med att veva på handtaget sen sa de ”Tack det var bra”. Sen stängdes växeln för trafik till dess att det blev morgon. På vårt hus hängde en skylt Televerket. Eftersom vi hade växel i huset hade vi också en mycket bra åskledare för åskan fick inte slå ner i huset. Växeln drogs in 1962 när abonnenterna flyttades över till grannbyn.

Vad roligt att läsa om din uppväxt, Mona-Lisa! Verkligen många likheter med boken, tänk att din farmor t o m jobbade i en telefonväxel.

Själv är jag född 1971, alltså cirka 20 år senare, och växte upp på 70-80-talet i en mindre stad i Västernorrland. Jag kan inte relatera så mycket till handlingen i boken, utan det liknar mer vad mina föräldrar har berättat om sin uppväxt då de t ex åkte skidor till skolan och sjöng psalmer på morgonen.

På 70-talet hade definitivt sekulariseringen tagit över Sverige, även om jag minns att vi började skoldagen på lågstadiet med att fröken spelade gitarr och vi sjöng. Minns dock inte om vi sjöng kristna sånger eller inte.

Det fanns många frikyrkor där jag växte upp och mamma tillhörde EFS (men inte pappa), så jag och min syster deltog i många barn- och ungdomsaktiviteter i EFS under hela uppväxten. I skolan betraktades det dock som väldigt nördigt att vara kristen eller att delta i kyrkans aktiviteter. Jag minns det som väldigt tudelat, å ena sidan hade jag oerhört roligt med mina kompisar i kyrkan och kände aldrig minsta förtryck eller krav att göra si eller så, å andra sidan uppfattades alla som gick i kyrkan som urtöntiga i skolan. Höll man inte tyst blev man retad direkt.

Än i dag kan jag känna ett motstånd till att prata om religion eller kristen tro, eftersom det är så förknippat med ”nördighet” här i Sverige. Många verkar ha mycket dåliga erfarenheter av kyrkan och religion, men för mig är det tvärtom. Även om jag i dag inte är aktiv i någon kyrka så har jag med mig en fin grundtrygghet från min uppväxt i kyrkan och tycker att kyrkan fyller en viktig funktion i samhället.

Jag har inte så många minnen av hur synen på homosexualitet var på 70-80-talen. Jag hade en släkting och en i kompisgänget som var homosexuella, men det var inget man direkt pratade om. Det skrevs mycket i tidningarna om AIDS på 80-talet, men det ”var ju bara sånt som existerade i Stor-Stockholm” (trodde vi). Jag kan tänka mig att det inte var lätt att komma ut som homosexuell under den tiden heller.

Vi pratade om boken i min analoga bokcirkel häromveckan, flera hade läst den och det var stor igenkänning. Själv var jag barn på 60talet och dessutom sörlänning.
Vad gäller läraryrket så har jag konstaterat att barn kunde vara lika ”busiga” då som nu och att betygsättning var lika svårt då som nu.
Min moster blev växelföreståndare senare delen av 40talet ( i Värmland) och då hon hade småbarn blev det 15 år yngre systern, min mamma, som först fick lära upp sej på ett annat ställe, skött av två äldre systrar, och sen hjälpa till med växeln och passa barnen. Så telefonerandet har en intressant historia.
Farmors familj var religiös, föräldrarna med i Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner liksom några av grannarna och jag har läst mycket intressant om verksamheten, predikantmöten, paketauktioner osv. Det jag minns som barn var att farmor kunde sitta och sjunga religiösa sånger ibland och nog tyckte jag kunde be aftonbön. Pappa och farbror hade kortlek och en flaska starkt i skåpet uppe på hallen, sånt tyckte inte farmor om! Moster berättade nån gång att det hänt att när de fått påringning mitt i ett bönemöte att de bara la av luren och det var inte så populärt att sitta i växeln å höra allt sjungande, eller om det var den stackaren som försökte ringa som drabbades.
Som det religiösa livet och kontrollen beskrivs i boken tror jag inte det var på samme vis hos oss i Värmland, inom de frikyrkliga grupperna. Det tror jag beror på att det var mer folk och mer tättbebyggt, alltså mer olika slags människor som också rörde mer på sej. Till skillnad från Vajletts isolerade by. Sen vet jag ju inte hur det kan ha varit tidigare under seklet jämfört med det 50tal när boken utspelas.

Jag är född -68 och uppvuxen i en liten by i Tornedalen, nära finska gränsen. Har också gått i en byskola med flera klasser i samma klassrum ändå fram till sjätte klass.
Även högstadiet i centralorten var litet, så ”alla kände alla” – på gott och ont. Lärarna var ofta några andra elevers föräldrar, eller ens egna föräldrars vänner.

Byagemenskap som så ofta lyfts fram i olika sammanhang var för många en boja av vakande blickar, hemligheter, ryktesspridning, spekulationer och ett ok av att känna sig tvungen att anpassa sig till hur byn tyckte att det passade sig att vara….
Det var en balansgång mellan vänsterpolitik å ena sidan och ibland nästan fanatiskt religiösa Laestadianer å andra sidan.

Det fanns en stor respekt för dem som studerat, de som hade en titel eller sätt på ett ämbete. Det lärde vi oss som små. Men också en hel del mindervärdeskomplex inför dem som talade endast svenska, i den annars meänkielitalande bygden. De enbart svensktalande sätt liksom makten på något sätt… Så vuxna hukande sig, var inte sig själva när någon svensktalande kom in i rummet…

Att skilja sig från mängden var svårt – Och det gjorde frireligiösa såväl som människor som uppvisade konstnärliga, kulturella intressen, skrev dikter kanske, eller målade… För att inte tala om ifall det befarades att någon var bög..! Så vansinnigt… kvinnlig homosexualitet pratades det ytterst sällan om alls. Möjligen sas det att någon kvinna var ”manhaftig” eller så benämndes hon fult och vanvördigt som ”puukulli” (meänkieli; ordet översätts närmast med träkuk – hänvisade till att denna kvinna var så manligt lagd att hon säkert hade en träatrapp mellan benen…)

Jag är glad att tiderna förändrats även i mina barndomstrakter fram till idag. Att jag i min livstid skulle få vara med om en Prideparad i min gamla hemkommun hade jag aldrig trott. Men det blev faktiskt så! Och idag är teater, poesi och författarskap en viktig del av samhället även är.
Det känns bra…