Memorys bok som jag läste för några veckor sen, var verkligen läsvärd. Eftersom jag läser varje ord i böckerna upptäcker jag ofta om den är beskuren, dvs något är redigerat så att bara en bråkdel är med, men så var inte fallet här vad jag märkte i alla fall. I sådana fall kan personer ibland bara nudda bokbladen för att sen försvinna. Men jag tycker Gappah lyckas utmärkt med personerna. Memory kan, precis som namnet antyder, ta fram sina minnen, sitt missförstånd och mötet med människorna. Trots att hon målande beskriver allt och alla är hon själv i en bubbla av ensamhet.
Sitt albinotillstånd verkar hon ha ett pragmatiskt förhållningssätt till, det finns annat som är värre. Hennes föräldrar gör ett blekt intryck, de känns overkliga och illojala. Istället är en livsfarlig och den andra desperat.
fångvaktarna är tydligare beskrivna, även där lurar svek. Lloyd är otydlig och hans död är lite sökt kan jag tycka.