Nu var det länge sedan jag skrev känner jag. Det liksom gnisslar och knarrar i skrivarfingrarna. De knakar sig hackigt över tangenterna och ord hoppar ut och bildar krångliga små meningar. Hur gör man det här egentligen? Vad skriver man om skrivandet?

Det har funnits tider i mitt liv då jag suttit uppe hela nätterna och skrivit långa inlägg eller mail. Jag levde för mina texter.

Det började med Lunarstorm. Jag har hört folk beskriva Lunarstorm som en föregångare till Facebook, ett socialt media som dog ut när det nya kom och tog över. Men Lunarstorm var ju något annat än sociala medier som de ser ut idag. Det var mera som ett mörkt litet rum, gömt i mitt eget mörka tonårsrum. Draperat med sjok av mjuka mörkröda sammetstyger. En plats där jag var trygg och fri och alla ord som jag inte kunde förmå mig att säga om dagarna kunde skrivas i skydd av natten.

Vi som skrev på Lunarstorm skrev till varandra och vi skrev för oss själva. Vissa skrev nästan ingenting. Andra skrev allt. Jag skrev långa texter om min pappa, min instängdhet i rädslan för att prata, mina drömmar, tankar och önskningar om något större som kanske kunde förlösa mig en dag. Allt som fanns i mitt tonårshjärta gömde jag där i forumets mörker bakom användarnamnet som var mera jag än vad mitt vardags-jag var.

Jag tror till och med att jag var rolig ibland också. Jag gillade att avsluta mina texter med något citat ur en av alla de tv-serier som jag under högstadietiden konsumerade i brist på roligare och mer kreativa projekt. Kanske nåt från Arkiv X eller The A-team.

Nu är förstås alla de där gamla texterna upplösta i intet. Lunarstorm stängdes ner och det har gått så många år sedan dess att jag inte ens minns mitt gamla användarnamn.

Jag tänker på de där texterna ibland som mina sandmandalas. Ni vet sådana där mandalas som tar timmar att skapa i sanden på stranden och som tidvattnets vågor obönhörligen kommer att svepa bort till ingenting. Inget enda spår blir kvar. Kanske ett minne, kanske en känsla, men inte heller den blir kvar längre än ett människoliv.

Det blir som en metafor för tillvaron. En metafor för förgängligheten i allt det vi gör under en livstid, allt vårt hårda arbete, alla fighter vi tar, allt vi lär oss och varandra här på jorden. Så hemskt och samtidigt så skönt, att inget är beständigt. Anicca. This too shall pass.

Jag ska blogga här på bokcirklar.se de närmsta två veckorna. Troligtvis kommer jag att skriva en del om att skapa serier eftersom det är något jag gjort och gör. Kanske en del om att läsa serier också, av samma anledning. Och så förstås något om att skriva och läsa med barn och unga, som jag gör till vardags på mitt jobb. Ja vi får se vad som kommer. Jag ser fram emot det.

Och jag känner en sorts inneboende förtröstan i tanken på att en dag, kanske inte snart, men en dag någon gång i framtiden så kommer även mina inlägg här att upplösas. Försvinna och sköljas bort. Som sandmandalas av vågorna.

För likt sanden som passerar genom ett timglas, så är också dagarna i våra liv. (Ja, det där sista var från en tv-serie. Ni som vet, ni vet.)