Anne ormrot posted an update in the group
”En kärleksroman” av Per Gunnar Evander 10 år, 1 månad sedanhej! jag funderar på självmordet, och kan man läsa det som ett symboliskt adjö till den känsliga delen av bokens jag? om jag ser hela romanen som en symbolisk berättelse om det inres olika aspekter istället för två bröder, så skulle jag kunna se det som att jaget tar adjö, och avstånd, från en känslig sida av sig själv, som är svår att hantera, att leva med. Denna tanke dök upp när jag diskuterade frågan om högkänsliga personer, med några vänner på facebook. Kan man träna bort sin höga känslighet? kan man välja ett annat sätt att möta livet och svårigheterna? psykofarmaka kan hjälpa en del av oss, droger är sämre alternativ men de hjälper en att bli avtrubbad tillfälligt. ja så där gick mina tankar, vad tänker ni?
hej själv! dina funderingar är intressanta, och säkert ligger det en del i det, även om jag har svårt att följa tanken fullt ut. det finns ju flera tillfällen i Evanders produktion som beskriver liknande livssituationer och som leder till katastrof eller självmord (utan att man ser nån direkt symbolik). Ofta ger Evander antydningar om orsakerna, men sällan är han tydlig. I En kärleksroman få vi ju en del förklaringar i hemmet, i andra kan det vara en oförstående omgivning i form av lärare o dyl. både brödernas mamma och pappa skildras som ovanligt handfallna och oförstående i den här boken, dels genom att de förekommer så väldigt lite i pojkarnas samtal, dels genom t ex den gripande rapport som Henning skrivit och som jag-personen läser upp för modern (sid 52 ff). Moderns enda associationer är sin förbaskade vinbärssaft, det var inte kräm. Huvudpersonen i Se mig i mitt friska öga (1980) reagerar så här: ”Fan, jag kunde ha blivit en Jan Fridegård, om jag inte gått här och torkat in för att mamma och pappa ville det. Jag kunde ha blivit en Vilhelm Moberg! Om jag bara fått sätta igång i tid och dom inte satt klacken i strupen på mig! Om dom som var dom enda man brydde sig om bara en enda gång sagt att man dög! Att man kunde nånting! Att man betydde nånting! Fan, fan, fan…fan…” jag tycker scenen gör att vi förstår Hennings öde bättre. vad tror du?
Ja, bröderna kan symbolisera olika sidor i berättarens personlighet. Därför ska man kanske inte ta självmordet så bokstavligt. Det kanske innebär att den ena sidan av personligheten har besegrat den andra. I så fall är det inte nödvändigtvis något tragiskt.
Om man håller fast vid, att romanen skildrar ett verkligt självmord är det svårt att peka på en specifik orsak. Jag har fått uppfattningen att de flesta självmord begås av personer, som lider av svår depression. Den behöver inte ha några yttre orsaker. Brodern i romanen har ju skäl att vara deprimerad. Det går inte så bar varken i arbetslivet eller i kärlekslivet. Författardrömmarna verkar inte leda till något resultat.
Evander har som sagt med skildringar av självmord i vissa böcker.
En läsning är såklart att det är ett verkligt självmord. En annan läsning kan var att det finns en längtan efter att ”dö” bort från det liv man lever. Kommer att tänka på Ann Heberleins titel ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Att vi vill bort från den form av liv som vi har, de omständigheter som danat oss. Tänk att få dö som vetekornet! För att uppstå igen i ny frisk skepnad.
På nåt sätt handlar Evanders böcker om det för mig. En aning, ett försiktigt pekande på att det kunde vara annorlunda. Sen har jag ofta känt att det stannar där. Klivet att börja om är stort. Länge kan vi sitta fast i vad andra sagt åt oss, andra har getts tolkningsföreträde till vårt liv! Såklart är det så när man är ett barn. Om de som betyder nåt för en, de som ska skydda en, om de säjer att man inte duger… ja då är den bilden stark och svårrubblig.
Vem kan hjälpa oss att bli förlösta från en sådan bild? En käresta? En ”ny” förälder?
Bra, Anne! Det är förskräckligt när andra anser sig ha tolkningsrätt gällande andras liv. Det kostar på att ändra sitt liv.
Fin tolkning, Anne, att Evander pekar på att det kunde ha varit annorlunda, om….osv.
Att en käresta kan ändra fel tolkning, jo…det visar väl Evander också, men ofta är det ju inte den rätta kvinnan. Sorg och besvikelse, men ändå…det finns oftast hopp i Evanders romaner. En kärleksroman slutar ju sorgligt, men vad vill författaren ha sagt?
Att man måste vara mer uppmärksam på tecken när någon i vår närhet mår dåligt…att förstå och inse när det är allvar, att inte vänta tills det är försent.
Hur menar du, Evelina? ”Att en käresta kan ändra fel tolkning…”???? Oftast är det inte den rätta kvinnan? Menar du ö h t? Eller i romanen? Menar du att ”folk” kan välja ”fel”? Självklart, men då får väl personen stå sitt kast. Huvudsaken är att de väljer själva. Det är litet komiskt (eller inte?) i boken att kvinnornas utseenden ju kommenteras (som vi varit inne på), men så vitt jag ser inte Karin. Är det från hans sida bara ett vänskapsförhållande…eller rentav ”i stället för min mor”-förhållande…? Jag får intrycket att hon tar hand om Henning, men han blir inte kär. Han tänker på Anna. Påminner om Dan Anderssons fina dikt (musik finns) där Gunnar Vägman inte kan glömma Anna. Mkt fin låt.
Ja Mohikan, jag tänkte på Evanders romaner. Ofta olycklig kärlek…
Just det, Karins utseende kommenteras inte. Det är nog så som du antar att Karin är typ mor/ beskyddare.
Eftertänksamma rader, Anne. Kommer också att tänka på Heberleins bok med dess titel, om att ens liv kan kännas svårt att leva, men man vet inte hur man skall kunna förändra det tillräckligt för att det skall kunna bli något bättre än det som är, utan att man för den skull måste ta det definitiva steget och avsluta det. Så kan nog de flesta mänskor känna det ibland längs våra livsdagar; att man står inför ett bokslut som inte frikänner en från ansvar. Man kan hamna där, sett både till det praktiska levandet med ekonomiska och sociala problem, som på riktigt allvar när hela ens liv kan kännas som en felaktig väg, som att man förrått sitt liv. Det kunde ju ha varit så annorlunda, som du säger. Att det är olika trauman i barn- och ungdom som fört en vilse, snarare än några medvetna val. Och hur kan man förlösas från det? Jag tror det är nödvändigt att man då måste gå till botten med sig själv, med hela sitt liv, inte återupprepa farliga livsmönster som fört en dit, och framför allt inte vänta på att någon annan skall kunna hjälpa en. Då blir det lika osjälvständigt igen. Att kunna se och bryta destruktiva mönster, är den ena vägen, om det handlar om det. Men sedan, vem är man då?
Evanders romaner talar ofta om detta, tycker jag, och om hur huvudpersonerna på olika sätt försöker hitta tillbaka igen, med varierande resultat. Flera gånger har de ju tagit sig till någon stuga i naturen för göra detta, eller flyttat tillbaka till platsen där de växte upp, tillfälligt eller mer stadigvarande. För att hela sitt liv. Evanders romaner formulerar ofta dessa existentiella situationer med sina frågor om hur komma vidare. Och bara det att han gör det, och låter oss spegla oss i det, tycker jag kan ge oss hopp om oss själva, åtminstone i själva läsakten, kanske vidrör den något viktigt för också oss själva?
När jag var ung slukade jag Evanders alla böcker. Gång på gång läste jag dem, och vissa blev favoriter. Med stigande ålder har jag vänt mig till andra författare. Som ung var jag inte alls intresserad av vad kvinnor skrev, jag läste bara manliga författare och identifierade mig mer med dem och det här sökandet efter bekräftelse i aktiviteter. Eller i längtan efter att vara ensam, och känna att det var självvalt. Stig Claesson var jämte Evander väldigt viktig för mig. Numera väljer jag hellre kvinnliga författare, men kanske allra helst självbiografier.
Jag har funderat vad det var som gjorde att jag fjärmande mig från Evander – en sak tror jag, är att jag sällan såg en öppning. När jag själv var inne i tron att min ensamhet, min aktivitet, mitt skrivande eller målande eller tänkande, skulle göra mig fri, behövde jag hans gestalter. Men senare år har jag blivit hjälpt av att söka mig till de andra, att vara i gemenskap. Inte vara så rädd för att bli dömd. Och därmed känns både hans och Claessons böcker mindre intressanta. De är mästerverk, det är de. Båda två har ju ett språk som fört mig långt in i gestalternas huvuden.
Men någon öppning, någon befrielse har jag sällan mött i böckerna.
Dock, aningen finns där, riktningen; men jag har upplevt det som om Evanders figurer inte vågar ta steget ut i ljuset. Slappna av i axlarna, ropa ut att de är älskade, att de duger. De vågar inte tro det.
Kanske finns det hopp där som jag inte sett? Kan någon av er ge mig tips på det om ni minns, ur någon bok? En öppning, en ljusning hos Evander?
Hej Anne Jag läser också väldigt gärna biografier idag, från dem själva som memoarer eller av andra om någon särskild person. Det kan ge väldigt mycket om författaren är uppriktig och ärlig och berättar om både snedsteg och lyckade stigar, men framför allt om de kan uppfattas som hederliga förklaringar till livsförsök, eller om biografen finner förklaringar till olika livsval som kan kännas rimliga. Det är verkligen inte lätt att vara mänska, med allt av ”livsinnehåll” som det görs reklam för och omtalas som något eftersträvansvärt, särskilt när man är ung och påverkningsbar och utan egentlig livserfarenhet utan bara vill räcka till, duga och accepteras i det framställda rådande ”livsklimatet”. Inte lätt att vara mänska med all ”framgångshets” utan att veta vad det betyder och kostar. Medvetenhet om hur vi mänskor och hur samhället kan fungera kan ta sin tid, med mycket smärta längs vägen.
Jag vänder mig gärna själv och hellre till poesin idag, som för mig blivit det allra innersta av tilltal från en existens till en annan om det vanskliga varat, som en slags profan hymn till att vara mänska, och vars premisser vi alla delar. Ja, den klassiska musikens själfulla toner allt från Arvo Pärt till Rachmaninov och den tidlösa poesin om man finns och är en mänska med mänskliga frågor och problem, har blivit min slags ”teologi” där jag kan finna svar genom andras svar på mänskovarandet.
Du efterlyser ”hopp” i Evanders romaner, och ofta är det väl så att han lämnar oss med en idé om hur det skulle kunna bli på gott och på ont. Men i romanen ”Det sista äventyret” ger han oss väl ändå ett verkligt hopp om Jimmy och oss själva, sedan han varit på det 70-talspräglade stället på landsbygden där mänskor gavs både tid för sig själva och för möten med andra mänskor och med ”Alex” som läkare för att hitta tillbaka från det känslomässiga kaos som fört dem dit. Slutet är ”öppet” men mycket mer tydligt hoppingivande än andra av hans romaner. Man trodde på samtalet på 70-talet, idag verkar man tyvärr inte ha tid med det sedan den antidepressiva medicinen kommit med stormsteg och förenklat och reducerat enskilda och samhälleliga problem till något kemiskt behandlingsbart. De tar hand om symtomen mer än om orsakerna, för det kostar mindre. Man satsar mer pengar på att få ner dödsfallen i trafikolyckor än på självmorden fast de är 3-4 gånger fler. Med andra ord, det är inte ”lönsamt” att förstå hur mänskor fungerar, det är synen på hur mänskor kan användas och utnyttjas som ekonomiska ”vinster” för vissa, som är viktigare. God natt.