Hej Evelina! När man hamnar i en känslomässig förvirring kan man inte se särskilt klart på någonting, man är så uppfylld av ”det omöjliga” att man ”tänker” och ”fungerar” bortanför det förnuftiga. Vi mänskor är ju känslovarelser först och främst, och inte särskilt ”rationella” alla gånger, vilket inte sällan kan försvåra våra liv. Livet kan vara både ömsint och ömtåligt, och säger lika mycket om varifrån vi kom som där vi har hamnat. Visst är det så att det bästa vore om vi kunde hjälpa varandra, samtidigt som det kan vara mil emellan oss, hur mycket vi än vill förstå. Vi är och förblir en inte sällan okänd kontinent för varandra. Att vi ändå vill försöka nå och urskilja varandra som dem vi är eller upplever oss själva vara, det är där hoppet finns och som Evander kan hjälpa oss med genom sina romaner där han formulerar våra avstånd. Och, att vi alla givetvis har mer gemensamt än vad skiljer oss åt, i grunden delar vi ju ändå det svåra att vara mänska. Vill vi nå varandra där, klan det vara en ärlig början.