Jag läser in en osäkerhet hos männen, som i sin tur projiceras på Berta, gång på gång. Ett exempel på detta är scenariot med den sjuttonårige Octroysky. Från början är han i Bertas ögon naiv. Han är ung och oförstörd och naiv. Berta låter därför honom (i min läsning) älska henne. Men så fort vändningen kommer med Otroyskys svartsjuka på s 131-132, då lämnar hon honom. Han är i och med svartsjukans uppkomst fördärvad och ser henne som alla de andra redan gjort, som någon som kommer att såra honom. Det ligger i hans egen självkänsla, men det skylls på Berta.
Vad jag menar med min lilla analys är att jag läser in mycket gällande männens självkänslenivåer – att männen Berta träffar är osäkra i sig själva från början och att de projicerar sin osäkerhet på henne. Kanske för att de upplever henne som stark och säker och då blir osäkra i sin tidigare aldrig ifrågasatta manlighet (tidsaspekt). Det här känner Berta på sig och lever därför upp till deras förväntningar som är att hon ändå kommer att svika/såra dem. Hon gör detta (medvetet eller omedvetet) då de ändå inte kan hantera hennes person och därför inte är ”rätt” för henne.

Berta säger sig vid ett tillfälle ”jaga efter ro”. Ro läser jag in som en tillvaro med en partner som är trygg i sig själv och därigenom trygg med henne, som den person hon är. Och det får hon leta med ljus och lykta efter och stå ut med folks ryktesspridningar, då de inte förstår hennes sökande.

Det var lite av min läsning!