Hur går det med Springa med åror, har ni alla hunnit börja läsa nu?
Flera av er skriver här i cirkeln att det är svårt att komma in i romanen. Att ni upplever den som lite spretigt skriven, att den är undflyende och svår att få grepp om, eller att berättarperspektivet gör att den är svår att komma in på livet. Känner ni igen er i detta?
Ni som tycker den är svår att komma in i, har ni kanske hunnit läsa några kapitel nu och tycker att det blivit lättare att komma vidare?

Jag brukar ha rätt svårt att komma in i nya böcker numera, det ska erkännas. Men gällande just Springa med åror, tyckte jag att det var rätt lätt att komma in i berättelsen, jag ville snabbt veta mer om personerna och vad som ska hända/har hänt. Lite knepigt med det skiftande tisdperspektivet, men jag vande mig snabbt. Sedan gillar jag skapt Naumanns berättarteknik, där hon redan inledningsvis berättar att det kommer att hända något, något avgörande och svårt, det gör att jag vill läsa mer…. Vad tycker ni? Hur upplever ni inledningen, den försvunna katten osv?

Alice skriver att hon har lite svårt för författarens upprepande av vissa saker.  Själv gillar jag just det, upprepandet i berättelsen. Tycker att det bekräftar vad som sker, sådant som jag som läsare anar men som inte riktigt skrivs rakt ut. Men jag kan förstå att det kan upplevas som lite störande med, vad tycker ni?