Ett moderskropp, en dotterkropp och ett språk som faller samman. Runt detta tvinnas den österrikiska poeten Maria Seisenbachers diktsamling ”Sitta lugnt med ordentliga skor.”
Det handlar om Alzheimers. Och om den som står bredvid. Som även hon faller. Mamman och dottern, så tätt sammanvävda, även i sönderfallet.
Det handlar om språket och en flykt in i ett annat land.
Om det som är omöjligt att berätta: det djupt existentiella och avgörande.
Det som ligger utanför språket, mellan orden – bortom det fattbara.
Jag och Daniel Gustafsson har översatt boken som utkommer i mars på Ellerströms förlag.
Poeten Jenny Tunedal har skrivit ett efterord som heter “BÅDAS ÖGON FRÄMMANDE AV SKRÄCK.” Detta är värt att läsa både före och efter man läst själv diktsamlingen, och sedan om igen, bara för sin egen skull.