Vad är det som gjorde att just Emilie Flygare-Carléns romaner fick ett sådant genomslag både i Sverige och internationellt? Var det bara tillfälligheter och att hennes verk publicerades och spreds vid rätt tillfälle och i rätt sammanhang? Eller finns det någon typ av litterära kvaliteter som bidrog till hennes succé?
Det finns stora likheter mellan Flygare-Carléns romaner och de som skrevs av hennes nästan lika framgångsrika svenska konkurrenter, Fredrika Bremer och Marie Sophie Schwartz. De skrev alla tre realistiska familjeromaner som utspelar sig i författarnas samtid. Handlingen gestaltar huvudpersonernas moraliska och känslomässiga konflikter och utveckling. Också i de fall huvudpersonen är en man får de kvinnliga romanpersonerna stort utrymme med ingående skildringar av deras inre tankar och känslor.
Jag skulle tro att det är just dessa likheter som i första hand slår nutida läsare. Många kanske också tycker att romanerna är långa och relativt svårlästa på grund av ålderdomlig stavning och meningsbyggnad. Dagens unga studenter brukar påminna mig om detta. För att göra dem mer tillgängliga för vår tids läsare borde kanske språket moderniseras.
Men vad är det då som skiljer de tre damerna åt? För mig är det mest slående att Flygare-Carléns romaner är mer genreöverskridande. Hon skrev något som vi känner igen från dagens TV-serier och internationella succéromaner. I högre grad än sina kollegor kombinerade hon den ingående skildringen av huvudpersonens utveckling med en spännande brotts- eller äventyrshistoria. De realistiska familjescenerna blandas med intresseväckande folklivsskildringar och beskrivningar av vardagslivet på exotiska platser. I hennes romaner fick dåtidens publik – både den inhemska och den utländska läsaren – möjlighet att utforska nya och spännande miljöer och sedvänjor bland hittills okända delar av Sveriges befolkning.
Det var Flygare-Carléns miljöskildringar och realistiska beskrivningar av den svenska västkusten och Bohuslän som tidigare forskare har framhållit som hennes storhet. Det är detta som fick Viktor Svanberg att kalla henne Sveriges första medelklassrealist. Det är också hennes västkustromaner, Rosen på Tistelönoch Ett köpmanshus i skärgården, som har blivit mest kända i Sverige och fått störst plats i den svenska litteraturhistorieskrivningen.
Det är också hennes två västkustromaner som spridits i andra medier i Sverige. Romanen Rosen på Tistelönfrån 1842 spelades som teaterpjäs redan 1843 och filmades sedan 1945. Den har sedan dess både visats på biograferna och i svensk TV flera gånger. Ett köpmanshus i skärgården gick först som följetong i Aftonbladet 1859. Därefter gavs den ut som roman av Bonniers förlag 1860-61. Den blev film redan 1925. Därefter omarbetades romanen för TV av Åke Falck 1973. De tittare som såg Falcks populära tv-produktion på 1970-talet brukar än idag förknippa Flygare-Carléns namn med just denna TV-serie av Ett köpmanshus i skärgården.
När jag började undersöka Emilie Flygare-Carléns mottagande utanför Sverige antog jag att det var hennes västkustromaner som var förklaringen till hennes internationella publiksuccé. Jag trodde att dåtidens europeiska och amerikanska publik lockades av det hårda och äventyrsfyllda livet på den karga Bohuskusten bland vikingaättlingar med färgstarka sedvänjor. Men jag hade fel. Det var inte västkustromanerna som gjorde störst succé utomlands. Istället var det några av hennes idag helt okända romaner.
Läs Ett köpmanshus i skärgården gratis hos Litteraturbanken https://litteraturbanken.se/txt/lb10436039/lb10436039.pdf
Läs Rosen på Tistelön gratis hos Litteraturbanken https://litteraturbanken.se/forfattare/FlygareCarlenE/titlar/RosenPaTistelon1/sida/3/etext?om-boken