Min forskning om svenska 1800-talsromaner i översättning har förändrat min bild av svensk litteraturhistoria. De fynd jag har gjort har fått mig att omvärdera vissa författarskap och den etablerade beskrivningen av dem. Det har också fått mig att ompröva den vedertagna bilden av svensk 1800-talsroman.
På frågan om vilka som är de mest kända svenska 1800-talsromanerna skulle många av dagens bildade läsare räkna upp CJL Almqvists Det går an och Drottningens juvelsmycke, August Strindbergs Röda rummet och Hemsöborna och Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Någon skulle kanske också nämna Viktor Rydbergs Singoalla. Det är de romaner som representerar den svenska 1800-talsromanen i litteraturhistoriska översiktsverk. Det är också de som finns på litteraturlistorna över romaner som ska läsas på litteraturkurser på högskolor och universitet. Med andra ord, det är dessa romaner som anses tillhöra vår nationella litterära kanon.
Men var det också dessa romaner som var de mest betydelsefulla, mest lästa och spridda under 1800-talet i och utanför Sverige? Att undersöka vad som verkligen lästes och hur det mottogs av dåtidens läsare är svårt. Idag har vi bara tillgång till de läsupplevelser som dokumenterats i skrift i recensioner, litterära debattartiklar, dagböcker och brev mellan läsare. Och hur representativa är de? Det verkar dock som om Emilie Flygare-Carlén var Sveriges mest populära romanförfattare vid mitten av 1800-talet. Om svensk litteraturhistoria skulle skrivas om ur ett svenskt läsarperspektiv borde hon inta första platsen. Det påpekade den läsorienterade litteraturforskaren Gunnar Hansson i Den möjliga litteraturhistorien redan 1995. Han påstod detta utan att känna till hennes internationella framgångar.
Inom forskningsprojektet ”Kvinnliga svenska författare på export under 1800-talet” (Swedish Women Writers on Export in the Nineteenth Century) är vi fem forskare som har försökt kartlägga svensk 1800-talslitteraturs mottagande utanför Sverige. Vårt resultat är entydigt: Svensk litteraturhistoria behöver skrivas om ur ett externt och internationellt perspektiv. Detta gäller framför allt historien om svensk 1800-talsroman. Internationellt är det inte Almqvist som dominerar vid mitten och slutet av 1800-talet. Hans romaner spreds nästan inte alls utanför Sverige. Däremot var det två kvinnliga författare som dominerade från 1840 och fram till första världskriget: Emilie Flygare-Carlén och Fredrika Bremer. Störst geografisk spridning fick Flygare-Carlén. I USA blev dock Bremer mer känd. Viss konkurrens fick de dock på 1860- och 1870-talen av den idag nästan helt bortglömda romanförfattaren Marie Sophie Schwartz. Tillsammans representerar dessa tre damer vad jag skulle vilja kalla 1800-talets svenska romanunder.