Hela tiden har lusten till det skönlitterära skrivandet funnits där. Så hampade det sig som så att jag, tillsammans med tre andra skapande kvinnor, fick Hallandspostens kulturstipendium. En av de tre var den kvinna som jag skulle bilda en duo tillsammans med – Angelica Ahlefeldt-Laurvig. Min egen lilla bild-text-formtrio fick vila och vi två började tillsammans skriva en bok – ”Inget märkvärdigt har hänt”. Nu var det ord som gällde, endast ord. Angelicas idé var att boken skulle handla om två kvinnor i sjuttioårsåldern. Jag var något överrumplad av Angelicas invit till samarbete, men hon verkade så säker på sin sak så jag gick hem och satte igång.
Iris steg fram för mig, där hon satt på ett kafé i staden, väntandes på sin väninna.
”Att slita och riva i ett wienerbröd, är det vad livet går ut på? För en pilfink? I detta nu?”
En första mening var klar; Iris tankar när hon genom regnvåt ruta betaktar fåglars slit för brödfödan. Nu var det bara att fortsätta. Efter att ha skrivit en A-4, på ett ungefär, avslutade jag min text med: ”Kaffet kallnar. Sigrid är som vanligt sen.” Boken var påbörjad!
Sände så texten till Angelica som fick ta vid och beskriva Sigrids inträde i berättelsen. I ett antal veckor fortsatte vi att skicka texter fram och tillbaka. Båda fick alltså ta vid där den andra slutade. Så småningom kände vi att vi behövde arbeta sida vid sida och det ledde till vad vi kallade, tisdagarna hos Mymmel. Nu resonerade vi kring fortsättningen och vem som ville skriva vad. Vi satte oss i varsitt rum och arbetade, sände så texten på överenskommen tid till varandra, slog oss ner sida vid sida och läste texterna högt. På så sätt kunde vi höra om något skorrade, om något behövdes tas bort eller läggas till. Om en av oss var missnöjd med något tog vi, efter en stunds resonerande bort detta.
Boken växte fram. Vi hade ingen klar tanke om vart berättelsen skulle ta vägen utan följde Iris och Sigrid och lät dem bestämma takten.
Nu har vi tillsammans skrivit ytterligare två böcker om Iris och Sigrid: ”Det vete fåglarna”och ”Nya kartor ska ritas”. Dessa två böcker stagade vi upp lite mer och hade en idé om handling innan vi satte igång. Nu fick inte Iris och Sigrid styra över berättelsen på samma sätt som tidigare utan fick istället finna sig i att låta oss föra dem varsamt framåt. Men nog lade de sig i; protesterade och provocerade.
Ett otroligt givande och kul samarbete mellan Angelica och mig!
