Den som läser reseberättelser företar en resa med litteraturens hjälp – i engelskan talar man om ”armchairtravellers” – men den som inte vill resa i sin fåtölj kan förstås gå ytterligare ett steg i sitt litterära resande och likt de romantiska italienresenärerna på 1800-talet läsa och resa samtidigt.
För dem handlade det ofta om att se och uppleva skådeplatserna för den antika litteraturen, gärna genom att besöka platserna med boken i hand för att läsa och drömma sig tillbaka i tiden. Så gör nog resenärer än idag om än inte alltid utifrån den antika litteraturen. Vid ett besök på Forum Romanum i Rom en varm majdag för några år sedan såg jag en grupp danska gymnasister samlade under ett olivträd för att läsa högt ur H C Andersens Romskildring, och på många platser kan man följa med på guidade vandringar i den ena eller andra författarens fotspår.
Det vanligaste sättet att resa med litteratur är annars troligen att se och resa med guideboken i hand. Här kan resenären få faktauppgifter om vad som uppfattas som intressant att lägga märke till och veta om olika sevärdheter. Guideböcker är också att se som ett slags reseberättelser. De baserar sig (förhoppningsvis) på vad författaren eller författarna själva sett och värderat som intressant, även om urvalet till stor del är avhängigt en turisttradition som etablerats sedan lång tid tillbaka. Bland tidiga europeiska resehandböcker finns till exempel Pausanias rundresa i Grekland på 100-talet, där han framförallt berättar om spåren av den antika kulturen långt före hans egen tid.
Ibland kan man se uppgiften om att den moderna guideboken föds i samband med 1800-talsturismens framväxt, och Baedeker och Murray’s anges omväxlande som exempel på de första i genren. En innehållsrik men bitvis svåröverskådlig bok med texter kring de första guideböckerna – Lustresandets geografier: Reseguider och turism 1700-1950 – publicerades 2015 av stadsbyggnadshistorikern Bo Bergman.
Många av 1800-talets reseberättare framhåller guideböckernas beskrivningar som avskräckande exempel när de skriver sina egna redogörelser. Enligt dem är uppräkningarna av fakta och de detaljerade beskrivningarna långrandiga och opersonliga. Så småningom skrivs emellertid också guideböcker med ett mer personligt anslag. När det gäller Sverige så publiceras de första personligt hållna guideböckerna ett stycke in på 1900-talet. Om en sådan reseguide och dess författare kan man läsa i en bok av Carina Burman: Vi romantiska resenärer: Med Ellen Rydelius i Rom. Journalisten och författaren Ellen Rydelius skrev ett antal guideböcker från olika länder och städer, men framför allt Romskildringen är enligt Burman väl värd att ta med som vägledare än i dag.
Som Burman framhåller kan det ligga ett nöje i att resa med en gammal guidebok. På ett liknande sätt är det kanske intressant att idag resa också med någon av Sigge Hommerbergs många Om ni reser till… även om vi idag inte alltid uppskattar hans värderingar.
En av mina egna favoriter är annars den brittiska guideboksförfattaren Georgina Massons The Companion Guide to Rome, som är uppbyggd på ett stort antal detaljerade rundvandringar där till och med sådant som när och var man tar paus i vandringarna och vad man beställer in som förfriskning är inlagt i programmet. Det troliga är förstås att man inte följer alla instruktionerna, men det är rolig läsning inte minst för ”fåtöljresenären”. Tråkigt nog har en hel del plockats bort i senare och bearbetade utgåvor av Massons bok. Rutter och kartor är visserligen uppdaterade, men känslan av att resa i sällskap av en kunnig och entusiastisk guide, har tyvärr till stora delar försvunnit.