I det första inlägget talade vi om gycklaren och hur klostersammanhanget – till en början – fick honom att känna sig dum och ointelligent. Frågan vi ställde var då varför det ena räknas som bättre än det andra när det kommer till konst, kultur och litteratur. Ja, varför är det så? Och varför anses somliga kulturrelaterade förehavanden vara bildande och andra inte?
I berättelsen om Madonnan och gycklaren finns ända fram till slutet ett – mer eller mindre – konkret förkastande av den konst och kultur som innehåller njutningsfulla moment. Madonnans ”grand finale” när hon slutligen frigör sig ur tavlan var hon porträtterats, blir som en symbol för godkännandet av just den njutningsfulla konsten och kulturen. Men även om till och med munkarna faller för nöjet och njutningen i gycklarens akrobatiska framträdande, anses hans gycklande strapatser – med största sannolikhet – inte vara något som bidrar till bildning. De är ju aningens tråkiga dessa munkar, men kanske kan munkarna – som ett kollektiv – representera vårt samhälle idag?
För visst tycker vi inte att all konst är bildande? Inte all kultur och litteratur förknippas med bildning. Bara vissa romaner kan vara bildande, eller? En kioskvältare till exempel, är den bildande? Nope, inte enligt de flesta i alla fall.
Stina Otterberg talar i essän (http://www.madonnanochgycklaren.se/) om hur det idag råder en utbredd instrumentell syn på litteratur, där man mestadels talar om nyttoläsning och mätbara effekter. Vi har helt enkelt fixerat oss vid mätbarhet, även när det gäller kulturen. Vi ser kultur, konst och litteratur som dieter som har hälsobringande effekter. Detta medför en risk att det i slutändan blir hämmande för både fritt skapande och ett kravlöst mottagande av konst. Det ska inte alltid behöva vara nyttigt att läsa, ta del av konst och kultur. Det ska få lov att vara enbart ren och skär njutning och underhållning när man plockar fram en bok och slår sig ner i sin favoritfåtölj för att läsa.
Vi bör anstränga oss för att skapa möjligheter att se på litteraturen på ett mer mångfacetterat sätt. För det viktigaste måste väl ändå vara att vi läser överhuvudtaget och inte bara för att bli bildade? Och vad är ens bildning? Begreppet bildning känns många gånger väldigt begränsande.
I samband med att författaren Lena Andersson i år tilldelas DN:s kritikerpris Lagercrantzen, läste jag en intervju med henne, i vilken hon definierar vad bildning är för henne. Hennes beskrivning av begreppet har sedan dess fastnat i mitt huvud, för den känns så…(harkel) oerhört bildad.
Så här säger Lena:
”Bildning är en ständigt pågående, livslång process. Det är att ha läst så pass mycket och bearbetat det så att man kan bygga upp egna tankesystem och självständigt kunna placera in det man läser i sammanhang och göra rimlighetsbedömningar utifrån det. Att kunna förflytta insikter mellan sammanhang, urskilja mönster, skillnader, likheter och hur tingen hänger ihop […]”
Och ingenstans säger Lena vad vi ska läsa!
Så, till nästa gång: läs så onyttigt ni bara kan mina vänner!
Hälsningar, Victoria, gycklarens koordinator