Har Du ännu inte lyssnat på ljudessän: Madonnan och gycklaren, så gör det direkt, innan du läser vidare! Luta dig tillbaka, plugga in dina hörlurar eller låt essän flöda fritt ur dina högtalare och lyssna här: http://www.madonnanochgycklaren.se/
Ja, visst är det synd om vår gycklare som inte riktigt kan ikläda sig de andra munkarnas dräkt. Han kan givetvis bära den på kroppen, men under den tunga klädseln finner vi ingen munk, utan en (obildad?) gycklare, akrobat och jonglör. Så oerhört frustrerande att vara bra på något, riktigt bra – oavsett vad det är! – och inte få möjlighet och utrymme att visa upp sina talanger.
I munkklostret finner gycklaren förvisso värme, men mörkret inom honom växer ändå. Han får mat i magen, men går ändå omkring hungrig på något annat. Han får ett sammanhang, men saknar ett likväl. I klostret är hans kunskaper helt enkelt inte godkända. Gycklaren är omgiven av lärda klosterbröder, med stor boklig bildning, de besitter den ”riktiga och viktiga” kunskapen. Munkarna ägnar sig åt hantverk, konster (deras konster är tydligen ok!?) och vetenskaper. De framställer lärda verk och sjunger böner och hymner till den heliga Madonnans ära. Gycklaren häpnas över vad munkarna har för intellektuella förmågor, inom områden som han själv inte har någon som helst kunskap. Innan gycklaren kom till klostret var han – med största sannolikhet – stolt över sig själv och de saker han var bra på. Men så fort han satte sin fot i klostret, kan man säga att gycklaren kände sig dum.
Hur många känner inte igen sig i berättelsen om gycklaren? Vi är nog alla gycklare någon gång i livet, i bemärkelsen att vi träder in i/ hamnar i/tvingas in i ett sammanhang där vi inte alls känner oss som hemma och där det som vi är bra på, plötsligt flyttas ner i hierarkin och ”viktighetsordningen”. Det är en ganska drabbande upplevelse. Likt en fågelunge faller vi ner från trädet (bom! för att vara onomatopoetisk), vår trygghet (där vi är hemma) är utom synhåll och helt utelämnade åt oss själva, får vi klara oss bäst vi kan. Antingen övertygar vi vår omgivning och får möjlighet att flyga upp till trädtopparna igen, eller så blir vi liggande kvar på den råa, kala och hårda marken.
Gycklaren lyckades till slut övertyga sin omgivning (munkarna) om att det han kan, det är minsann inte dåligt eller sämre än det som munkarna kan. Men det var verkligen inte lätt för honom. Det hela krävde att Madonnan skulle träda ur tavlan var hon porträtterats och hängde uppsatt i munkklostret någonstans i Notre Dame och kom till liv (det är alltså en legend, ingen sann historia!). Gycklaren väckte således Madonnan till liv med sin akrobatiska och jonglerande föreställning som han höll framför hennes avbildning. Först då, när den som munkarna höll som heligast, Madonnan, genom att komma till liv godkände tillställningen, kunde de själva acceptera, och kanske till och med se upp till gycklarens – för dem lite annorlunda – färdigheter.
Förutom att varenda människa ibland går omkring och känner sig som gycklaren i vår berättelse, har också många konstnärer och författare under historien inspirerats av legenden och oftast identifierar sig konstnärerna (wait for it…) med gycklaren.
Bland andra, skrev Olof Lagercrantz en dikt med titeln ”Till gycklaren av Notre Dame” (ur Den enda sommaren från 1937), där han likställer sig själv med gycklaren:
”Min bror, hur ofta har jag känt
som du i klosterkapellet:
Du kunde inte en enda bön
men började hjula i stället.
Kanhända den Heliga Jungfrun ser
på oss med ett vänligt öga
som gör det enda vi kan med flit
fast bönerna rinner tröga.”
Det är – i de flesta fall – hopplöst att hierarkiskt rangordna kunskap och lika hopplöst är det att diskutera fin- och fulkultur. Varför är det ena bättre än det andra när det kommer till konst och kultur? Vem är det egentligen som bestämmer vad som är konst, godkända kunskaper och kultur? Måste allt som är bra, vara sådant som vi lär oss något konkret av? Var finns då nöjet? Och varför betraktas det egentligen som ”mindre fint” att dansa streetdance än vals? – som en skolklass så klokt frågade när de under en lektion diskuterade berättelsen om Madonnan och gycklaren.
Ja, detta får vi sannerligen prata mer om!
På återhörande.
Hälsningar,
Victoria, Madonnans koordinator.