För nästan två år sedan var jag under en dag på utbildning om ungdomar och inflytande. Det var lärare, rektorer och framför allt politiker på plats. Under dagen var alla engagerade och talade för ungdomarna. Jag kände mig stolt över att få vara en del av den gruppen. Men det ändrades hastigt i slutet av dagen. För som avslutning skulle vi göra en klassisk poll, ni vet den där man ställer sig på olika platser i rummet i förhållande till ens åsikt? Frågorna haglade på, och självklart är åsikterna olika. Men så kom frågan som fick mig att koka på insidan.
– Anser ni att ungdomars åsikter räknas?
Hela gruppen av vuxna ställer sig i den del av rummet som menar att deras åsikt är – Nej, ungdomars åsikter räknas inte! Förutom jag. Som står ensam på ja-sidan. Som 23-årig ungdomsbibliotekarie står jag där, klassad som ungdom i utbildarnas gränsdragning som gick vid 30. Lärare, rektorer och politiker anser inte att min åsikt räknas. Lärare, rektorer och politiker som varje dag ska arbeta för ungdomars inflytande. Arbeta för ungdomars rätt att få sina röster hörda. Arbeta med ungdomar. Samtidigt som de anser att ungdomars åsikter inte räknas.
Om ni zoomar ut en stund nu, och tänker på vad det här betyder. Tänker på hur det skulle betyda om dina åsikter inte räknas. Om dina åsikter om din arbetsmiljö inte räknas. Om dina åsikter om den kollektivtrafik som tar dig till ditt jobb varje dag – inte räknas! Hur känns det?
Det här är vad som kallas åldersdiskriminering. Som gör att de marginaliseras i samhället. Det är också det här som ligger bakom den brist på platser för ungdomar att vara. Jag vill att biblioteket ska vara ett rum för ungdomarna. När de är hemma finns ständigt denna överhängande undergivenhet på grund av föräldrar och målsmän. Deras rum är deras fristad, men ett eget rum är en klassfråga och alltså inte till för alla. Men bibliotekets rum är inte en klassfråga. Därför bör bibliotek vara en fristad för ungdomarna i samhället. En plats där de får vara och ta plats.
Därför vill jag att de ska få ta plats. Att de ska få synas. Det viktigaste sättet att göra det är att arbeta normkritiskt. Jag må ha en liten yta, som kanske motsvarar strax över 5% av bibliotekets lokaler, men den ytan skall vara till för ungdomarna. Där ska de vara trygga. Oavsett bakgrund.