När jag läste litterär gestaltning på gymnasiet rådde vår exceptionellt insiktsfulle lärare oss elever att alltid ha ett anteckningsblock i fickan. Eller, han uttryckte det inte som ett råd, utan som ett odiskutabelt faktum: författare har alltid ett anteckningsblock med sig. Det är ett klokt råd. Jag brukar köpa små, ganska tunna block i tiopack (museishoppar har de bästa och vackraste!) och slänga ner ett block i alla väskor jag äger, så att jag aldrig ska vara utan (att komma ihåg pennor också är överkurs, men en bra idé).
Vid det här laget behärskar jag konsten att skriva och gå samtidigt, även om jag av ren självbevarelsedrift brukar sänka pennan om jag ska gå över gatan eller gå ner för en trappa. En fördel med gå-skrivandet är att min redan ganska svårtydda handstil blir totalt oläslig, vilket gör att ingen tjuvliga skulle kunna sitta och gotta sig åt mina diktutkast om någon lyckades med bragden att väskrycka min ryggsäck. Problemet är bara att inte ens jag själv alltid kan läsa vad jag har skrivit. Ett annat problem är att jag mycket sällan fiskar upp blocken ur väskan och renskriver eller ens läser igenom dem. Jag tröstar mig med att det jag skriver i de här blocken ganska sällan är någonting att ha. Det brukar bli en ganska bisarr blandning av diktutkast, inköpslistor, boktitlar, telefonnummer, teckningar som kommit till under något ovanligt tråkigt jobbmöte och avlyssnade konversationer.
Jag vet inte om det är för att jag är så ovan vid att se min egen piktur (häromdagen kom jag på mig själv med att tänka på typsnittet Cambria som min handstil), men orden får en annan tyngd, en annan betydelse när jag skriver dem för hand. De liksom växer, blir större. Jag menar inte det som något positivt, tvärtom: jag vill inte att det ska vara själva mediet som ger orden tyngd. Det är min uppgift. När jag väl kommer mig för att skriva rent innehållet i de där blocken (det jag har liggande bredvid mig nu, som referens, är ljusgrönt, översållat med vita ovaler och fullt av totalt vansinne) blir jag allt som oftast besviken på hur ointressant och banalt innehållet är. När orden står rakt upp och ned i sin intetsägande Times new roman-kostym ser jag dem för vad de verkligen är, befriade från min spretande handstils dimridåer. Lätta som fjunen på en nyfödd kyckling. Men ibland – ibland – händer det oerhörda att någonting jag skrivit faktiskt behåller sin tyngd, eller kanske till och med blir tyngre, när jag skriver rent det på datorn. För de sällsynta tillfällenas skull, och som en hommage till min lärare Leif, tänker jag fortsätta fylla mina väskor med prickiga, pistagegröna block.