På måndagar jobbar jag sent, kommer hem sent och äter middag sent. När det är klart undviker jag att sätta på datorn eftersom den av olika anledningar alltid får mitt hjärta att börja skena. Just nu är det ett ohyggligt försenat mejl till en vän, en skavande mening i en översättning och ett brutalt bråkigt poesimanus som orsakar pulshöjningen. Det kan lätt spåra ur. Om det spårar ur kommer jag inte kunna somna. Om jag inte kan somna så kommer min hjärna inte fungera i morgon. Därför har jag satt en tidsgräns: 21.30 slutar jag skriva, oavsett var i texten (mejlet, översättningen, dikten…) jag befinner mig. Det kan vara bra att hitta på såna saker för att hålla sig själv i schack. Jag tror på kraften bakom fastställda klockslag. De lugnar, de ger en känsla av inre frid, av kontroll. Klockan är nu 21.44.