Hej kära bokcirklar.se-läsare!
Det här är min fjärde dag här på gästbloggen och efter tre förhållandevis lättsamma inlägg tänker jag att det är dags att vi pratar allvar. Mer specifikt vill jag prata om hur det är att skriva om rasister.
I tisdags var jag i Göteborg och träffade unga, lovande filmare. Jag var där för att berätta om min senaste teveserie, Blå ögon. För de av er som inte har sett den så var det en politisk thriller om främlingsfientlighet som sändes i tio delar på SVT i vintras. Tittarna var många, liksom anmälningarna till granskningsnämnden. Protesterna kunde delas in i två kategorier – dels de som tyckte att det fiktiva högerpopulistiska partiet Trygghetspartiet var en vänstervriden nidbild av Sverigedemokraterna, dels de som tyckte att den påstådda nidbilden inte var tillräckligt nidig. Att deltagarna på seminariet i Göteborg inte tillhörde den första kategorin överraskar väl knappast. Efter några försiktigt artiga inledande spörsmål frågade en kvinna det alla i rummet ville ha svar på: Var du aldrig orolig för att du gick rasisternas ärenden när du valde att skildra dem som människor?
Det ärliga svaret på den frågan är att jag var livrädd. Skrivandet av Blå ögon gav upphov till många sömnlösa nätter, panikångestattacker och långa samtal med vänner och medkreatörer. Efter mycket tvekande och tvivlande kom jag fram till följande:
1. Jag tror på alla människors lika värde. Det betyder att jag tror att alla människor har ett värde. Alla. Även rasister. Om jag avhumaniserar karaktärerna med rasistiska åsikter godtar jag en problemformulering som inte kan föra något gott med sig. Inget tjänar rasisternas mål mer än ett upptrissat, polariserat debattklimat där allting definieras i en vi/dom-dikotomi.
2. Jag tror att de flesta i Sverige håller med om alla människors lika värde. Det är en sådan självklarhet för oss att vi inte vill se den negativa utvecklingen. Vi blundar. Med Blå ögon ville jag hålla upp en spegel för verkligheten, men om jag då förvanskade bilden i spegeln för att plocka billiga poänger hade den blivit lättare att värja sig emot. Jag ville inte ge tittaren den möjligheten.
3. Om vi ska komma bort från vi/dom-tänket måste vi lära oss att hålla två tankar i huvudet samtidigt. En person kan vara rasist och samtidigt vara en bra mamma. En nazist kan vara en omtyckt komvuxlärare. Att det bara är dumma människor som gör dumma saker är en trösterik saga som får oss att må lite bättre, men den hindrar oss från att se faran. Och värst av allt: Så länge vi tror på myten om den lättidentifierade ondskan behöver vi aldrig ifrågasätta oss själva eller våra vänner och släktingar. För vi är ju bra människor, eller hur?
Summan av 1 och 2 och 3 blir ett “nej”. Nej, jag tror inte att man går rasisternas ärenden genom att skildra dem som människor. Jag tror inte ens att man kan skildra dem på något annat sätt.
Tack för idag. Vi hörs imorgon igen. /Alex
En annan fråga: hade det inte varit bra att ha med ett par av rasisternas främsta måltavlor också? Slökollade förvisso serien, men såg inte direkt nån ur invandrarfaran bli lika förmänskligad som rasisterna blev.
Jag förstår din fråga och representation var absolut något som vi diskuterade under tillkomsten av serien. Det finns flera mänskliga invandrarkaraktärer i serien, men du har rätt i att de inte fick jättemycket utrymme. Det jag absolut inte ville göra var att presentera en bild av invandrare som offer. Alla karaktärer i Blå ögon hade både sympatiska och osympatiska drag, det var en del av seriens DNA, och lika lite som jag ville skriva offerporträtt, lika lite ville jag skriva om en osympatisk invandrare eftersom det lätt kunde missförstås. Jag vet inte om det är ett svar på din fråga, men det är det närmaste ett svar jag kan komma.
Blå ögon var otroligt bra. Otäckt realistisk och rätt i tiden. Tyvärr är det nog så att som svensk uttrycker man sig inte högt klart och tydligt utan smyg diskutera obekväma ämnen och det leder ju till missämja och missuppfattningar. Det är svårt att uttrycka sig för eller emot för genast blir man satt i ett fack antingen som rasist eller invandrar älskare. Rädsla och okunskap tror jag ligger bakom mycket. Vi diskuterade Blå ögon och vi var överrens om att den verkligen skildrar det svenska samhället som det faktiskt är idag vare sig vi vill det eller inte. Blå ögon skakade säkert om många på gott och ont, men det behövs.
Det gör mig väldigt glad att höra att ni diskuterade serien. Jag tror på dialog, speciellt när det gäller ett ämne som (vilket du också påpekar) kan vara svårt att ta i. En av ambitionerna med serien var just att den skulle leda till diskussioner. Därför ställer den fler frågor än den ger svar.
Mycket bra text. Träffande för det svenska samhället också.
Många vill tro det bästa om sig själva, även de som identifieras av andra som rasister. Så gott som alla antar att de själva är “de goda”, dvs. hur ska man kunna komma vidare med nån som man beskyller för att vara ond? Det absoluta tankesättet som inte ger något alternativ i handling är en återvändsgränd (och bäddar för väldigt tråkiga samt orealistiska historier, dvs. manus). Det är en (för) lätt lösning att stämpla folk som onda. Att tänka och förstå är besvärligt och ofta obehagligt, också för mig. Tänk om den onda är som jag eller nån jag älskar?
Att hantera det som sägs istället för den som säger det är en lösning. Ingen vill egentligen vara ond, men man kan hantera sina grodor om man lösgörs från dem. Man kan lättare förändra sitt beteende eller sig själv som person om man ser sina egna handlingar. En person som definieras som ond är just det – ond. Ingen förväntar en förändring och då är sannolikheten att denne förändras mycket mindre.
Beskyllning är en skrämseltaktik som fungerar kortsiktigt. I längden blir det bara bakgrundsbrus och i värsta fall stärker det bara “det onda personlighetsdraget” då denne inte ges något alternativ.
Ok, nog med abstrakt analys. Tack för texten Alex.