Vid en mogen ålder skriver jag nog ett mästerverk

I DAG bläddrade jag i Eyvind Johnsons första roman Timans och rättfärdigheten. När det gäller döda författare, eller för den delen ålderstigna men levande författare, med omfångsrika författarskap att visa upp, så är det sällan ens första möte med dem sker genom deras första verk. Oftast möter man dessa författare genom deras största, mest omhuldade och erkända verk, inte sällan skrivna vid en mogen ålder. Så har det åtminstone varit för mig. Knappast är den första boken av Göran Tunström man plockar upp romandebuten Karantän, snarare är det kanske Juloratoriet eller Tjuven. (I mitt eget fall var det förvisso Maskrosbollen.) Sällan blir man bekant med P.O. Enquist genom debuten Kristallögat, snarare är det kanske Kaptens Nemos bibliotek eller Livläkarens besök. Jag kände därför förtröstan när jag sent omsider kom att läsa Timans och rättfärdigheten, Karantän och Kristallögat. Jag har känt förtröstan också när jag läst andra ”stora författares” första, eller åtminstone tidiga verk. Att läsa en författare av dignitets första bok skänker mig ofta förtröstan. Ju sämre den är, desto större tillit känner jag inför min egen framtida gärning som författare. (Jag säger inte att böckerna som jag har nämnt är dåliga. Jag tycker mycket om dem. Åtminstone Karantän och Kristallögat. Särskilt Karantän.)