LÄNGE har jag slarvat när det kommer till dokumentationen av mitt eget liv. Jag har inte skrivit dagbok på mycket länge. Jag brukade vara en flitig dagboksskrivare. Jag läste Doktor Glas och började därefter skriva dagbok. Jag ägde ett stort intresse för mitt liv. (Det är inte så att jag nu saknar intresse, men jag vill hävda att intresset har svalnat.) Jag skrev på skrivmaskin. Jag skrev varje dag. Jag skrev hämningslöst. Jag stal pappersarken från en skrivare på min gymnasieskola, sedermera från en skrivare på högskolan där jag studerade. (Att skriva tyckte jag var den lättaste saken i världen.) Men jag skriver inte längre dagbok. Jag stjäl inte längre pappersark från skrivare. Jag slutade skriva dagbok. Jag tröttnade på att någon handling aldrig uppstod i dagboken. Jag började skriva annat. Till sist skrev jag en roman. Jag har inte fört dagbok sedan hösten tvåtusenåtta, men jag tror mig ändå ha en god uppfattning om vad som har hänt mig sedan dess. Jag vet vad jag har upplevt och vad jag har åstadkommit. (Jag kan tycka att jag borde ha åstadkommit mer.) Jag vet vad jag har vunnit och vad jag har förlorat. (Vad jag vann kom jag senare att förlora.) Om jag vill ha framgång måste jag öka intresset för mitt eget liv. Jag ska uppbåda intresset som krävs. Jag ska bli bättre på att dokumentera mitt liv. Jag ska sluta slarva. Jag har börjat tänka på eftervärlden. Jag ska göra mitt yttersta för att underlätta mina eventuella levnadstecknares framtida arbete. Jag ska också uppbåda intresse för det som har varit mitt liv. Jag ska fylla i luckorna som de senaste åren utgör i min biografi. Jag ska åtminstone försöka. Jag ska börja stjäla pappersark ur skrivare igen. Jag ska skaffa ett nytt färgband till min skrivmaskin.