Vi har packat 1600 böcker och transporterat dem till Bokmässan. Inne i mässhallarna glider gigantiska och tysta truckar fram mellan montrarna. Målare och snickare står uppflugna på stegar. Det är då jag hör en svag nynnande av The Music of the Night och skymtar en fantom under taket.
I går såg vi stjärnorna tändas. Men det regnar i natt.
Höga nätter kan evolutionen visa sin prakt i stjärnbilderna. Jag fick se Södra Korset tändas för första gången 1981 i Brasilien. Den södra stjärnhimlen är en portal rakt ut i rymden. På landet söder om ekvatorn kan man se myriader av stjärnor. När Alexander von Humboldt reser till Sydamerika 1799 skriver han några förundrade ord i sin dagbok när skeppet passerar ekvatorn och han ser Södra Korset på himlen: “Man får en viss främmande känsla medan man närmar sig ekvatorn och ser de stjärnbilder som man känner från sina tidiga barnaår gradvis sjunka och slutligen försvinna”.
Natten är ett perfekt scenario ~ för vilda fantasier och melankoli. Erik Johan Stagnelius, Willy Grankvist och Ferreira Gullar är tre poeter som har skrivit dikter om natten och om Natten. De skriver om Natten som är så gigantisk att den stavas med stort N.
Månaderna maj-oktober 1975 tillbringar den brasilianske poeten Ferreira Gullar i Buenos Aires. Han har tvingats att gå i exil och lever långt hemifrån utan hopp om att någonsin få återvända hem. Den sommaren som är vinter i Sydamerika skriver Gullar Smutsig dikt. Det är en elegi om Brasilien och om ett liv som han tror sig ha förlorat. Och i dikten finns en lång och suggestiv passage om Natten:
I en natt finns många nätter
Men på ett annat sätt
än dagarna som finns
i en dag
(särskilt i kvarter
där belysningen är svag)
för om natten
är alla fakta grå
och naturen släcker
sina färgade ögon
lägger sina djur
mellan benen, placerar fåglarna mellan frukterna,
och stillar alla vatten
även om den står och kissar
i smyg
på olika ställen på gården
så stillsamt att den nästan inte hörs under tajáns blad.
(Ur Smutsig dikt av Ferreira Gullar)
Natten är mörk och djupsinnig. Dagen är mera alldaglig. Dagen har inte nattens svärta. Natten kommer med löften om sömn och snarkningar. Jag minns en natt på pilgrimsvägen till Santiago de Compostela när jag sov på ett härbärge i en sal med fyrtio andra vandrare. Nästan alla snarkade hela natten (inte jag). Vinden ven dessutom. Jag har sällan sovit så gott ~ efter att ha lyssnat till detta susande och snusande en stund.
Men de sömnlösa får uppleva gryningen som de sovande missar.
“Say goodbye to the night. This is the dawn. This is the day.
All the demons take flight. This is the dawn This is the day.
And the first light brings Joy as each small bird sings in the morn.
This is the dawn. This is the day.” (Steve Tilston: The Dawn, från hans album The Reckoning.)