Varför läser så många människor skönlitteratur? Vad söker de och vad finner de i uppdiktade världar? Och varför anses det, generellt, att läsning av skönlitteratur är till gagn för den enskilde, något som det görs utredningar om och tilldelas offentliga medel för? Ingen ifrågasätter vikten av läskunniga medborgare i ett modernt, demokratiskt, textbaserat samhälle. För att man ska kunna förstå sin omvärld, sina rättigheter och skyldigheter, krävs en förmåga att ta till sig komplexa texter. Men vad är specifikt för läsning av skönlitteratur?

Av de många läsare jag mött som bibliotekarie, och av min egen läsning, har jag så småningom dragit slutsatsen att skönlitteraturens främsta lockelse är förströelse. Man vill fly från sitt eget liv en stund, vilket inte alls behöver innebära att det egna livet är outhärdligt eller överhuvudtaget oangenämt utan bara att man söker ett lekutrymme, en paus, att i fantasin få pröva alternativ till det man har omkring sig till vardags. Att få tänja tanken.

Men blir man klokare? För det är ju det som underförstås när man talar om skönlitteraturens betydelse, och då och då kommer det också studier som visar att litteraturläsning främjar människors empatiska förmåga.

Jag tror att den goda litteraturen, precis som andra konstformer, kan vara en genväg och en hjälp att förstå – att den kan göra världen mer rik på nyanser, få oss att se sådant som annars inte är omedelbart synligt, jämka samman och visa på samband och erbjuda andra perspektiv än de egna. På så vis har man som läsare en chans att, möjligen, bli lite klokare. Men det är knappast någon garanti. För hur kunde annars flera framträdande nazister i Hitlers närhet vara högt litterärt bildade, och hur kunde Knut Hamsun, som i sina verk visar prov på sann empati, ändå så hängivet omfatta den nazistiska ideologin? Samtidigt finns det förstås människor som äger värme och mänsklig mognad och stor förståelse av världen utan att vara läsare.

Och förstås kan facklitteratur, som  ibland har en vag gräns mot det som definieras som skönlitteratur,  många gånger erbjuda en liknande flykt för tanken. Om man inte ska förfalla till moraliserande så är det viktigt att inse att det inte finns någon enkel lösning på hur man blir en bra människa, ingen nyckel, vare sig i psykoterapi, musik, litteratur eller något annat. Jag värjer mig mot den förmenta välviljan – som tror sig veta något om mig som jag själv inte vet. Men jag tror på litteraturens potentiella kraft.

Jag minns till exempel ett bokprat som jag höll för några år sedan på sjukhusets hospice, när jag berättade om Gabriel Garcia Márquez Krönika om ett förebådat dödsfall, en bok som jag hade med på ganska många bokpresentationer tills en av de närvarande patienterna med svart humor påpekade att jag valt en bok med passande titel. Det är en fantastisk kortroman, eller möjligen lång novell, som på sina sidor målar en tavla över livet självt, med alla dess färger och all dess brokighet, alla starka känslor, kärlek och hat, glädje och sorg, förlust, död. Allt sker i en snabb takt, liksom synkroniskt, och jag berättade i samma anda.

Berättelsen rör sig kring en och samma bild: Santiago Nasar slaktad som en gris, korsfäst med hjälp av stora knivar mot en port. Mordet på honom är en hämnd, ett hedersmord utfört av två bröder till en brud som brudgummen lämnat tillbaka eftersom hon inte var oskuld. Jag minns särskilt en kvinna från det här tillfället, eller rättare sagt hennes förtrollade ansiktsuttryck, som avslöjade att hon just då befann sig i en annan tid och på en annan plats – i en liten by i Colombia, vid den karibiska kusten.

Även vid ett annat tillfälle hjälpte jag en svårt sjuk patient att resa till Sydamerika, den här gången till Påskön. Och då gällde det inte skön-  utan facklitteratur.  Mannen berättade för mig i samma mening att han hade en hjärntumör och att han tänkte resa till Påskön. Han var konstnär och intresserade sig för öns speciella skulpturer. “Snart, mycket snart ska jag resa dit”, sa han och därför behövde han en bok. Jag skaffade en åt honom och boken försvann, förmodligen tillsammans med honom på hans långa resa. Och jag hoppades att fantasins kraft hade hjälpt honom på vägen.