Så skall jag ta farväl efter två veckors gästbloggeri. Jag har fått en del meddelanden om hur man skall se på det där med ‘bortglömda’ som ju varit en av mina följetonger. När det gäller Robert Francis har jag fått veta att man i USA betraktat honom, inte som bortglömd, ‘forgotten’, utan som ‘neglected’ , förbisedd. Ja, det är kanske så man skall se på en del författarskap.
Och min andra följetong har gällt det nynorska. Att Vesaas inte fick Nobelpriset pratades det mycket om; var det inte Artur Lundkvist som i någon nekrolog efter Vesaas skrev: ‘Nu föll Nordens största fura’? Det hade man också kunnat göra när en av Nordens märkligaste diktare gick ur tiden i mitten av 1990-talet. Olav H Hauge har dock genom åren vunnit många läsare och det skrivs så mycket om honom att han inte på något rimligt vis kan kallas bortglömd eller förbisedd. För dig som ännu inte stiftat bekantskap med hans dikter kan jag bara säga att du har en stor läsupplevelse framför dig. Jag skrev för några dagar sedan om Vesaas envisa fasthållande vid det nordiska mörkret och kylan. Hauge levde sitt liv uppe i Hardanger, med den väldiga jökeln nära och kölden stor och envist kvar varje vår. Jag har frågat mig om några andra än nordbor verkligen kan förstå en diktinledning som denna; ja jag tror dessutom att bara en nordbo kan skriva en sådan öppning: ‘I natt har graset vorte grønt.’ Den där osannolika känslan man kan ha efter vintern när man anar, liksom i ögonvrån anar att något plötsligt drar i buskarna, att det finns ett skimmer där, något grönaktigt, att ljuset drar aningens aning längre. I natt har gräset blivit grönt. Och en fågel försöker sjunga. Och dimman lyfter, och äntligen ser man solen över fjällkammen. Det är som om något djupt inne i bronsålderssjälen hör något. Här hela dikten, och därmed också tack för mig – i detta november som jag inte begriper mig på – och i väntan på den vårmorgon när jag känner den inre glädjen slå på sin kopparsköld.
I natt har graset vorte grønt.
Ein fugl freistar å syngja,
skodda ris,
og soli kjem yver snøfjelli.
Frå morgonar for lenge sidan
slær gleda veikt på sitt koparskjold.