Jag har blivit inbjuden till en kväll om en ’bortglömd författare’.

Göteborgs universitet har en sådan serie. Kvällar när någon, som älskat eller intresserat sig för en författare som inte längre fyller dagspressens spalter eller diskuteras i Babbel, vill älskliggöra författarskapet, äldre eller nyare. Den kväll jag skall delta i skall handla om den ’bortglömde’ Erik Beckman. Det är det där med ’bortglömd’ som upptar mig något. För mig är Erik Beckman allt annat än bortglömd. Men det är sant att från att en gång ha varit lika närvarande som någonsin PO eller Zlatan så talas det inte så mycket om honom längre. Ändå hävdar jag att hans verk avsatt viktiga spår in i den modernistiska prosa vi fortfarande ser produceras. Jag kommer att delta i den där kvällen för att få en chans att prata om en av den moderna svenska litteraturens härligaste diktböcker: Varifrån dom observeras. Den kom ut 1966. Idag är den näst intill omöjlig att få tag på. Och det i sin tur beror på vårt s k kulturklimats oförmåga att hålla klassiker, eller ’moderna klassiker’ i tryck. Och den gamla hederliga typen av bokhandlare finns inte kvar.

Jag skall återkomma om dem, till de goda bokhandlarna, både de mänskliga och lokalerna. Jag läser idag i Göteborgs-Posten en hyllning till Eckersteins. Och då talar ändå skribenten om Eckersteins när det låg i det hus som idag är Kinesiska konsulatet i Göteborg. Jag minns Eckersteins när det låg i den gamla träkåken i stadsdelen Haga. Där hörnet Södra Allégatan/Sprängkullsgatan ännu kallas Eckersteins Hörne…

Och jag skall återkomma till vad tusan vi menar när vi säger ’bortglömda’ –

Men nu får jag annat att göra, för nu skiner, min skröna från igår till trots, novembersolen!