Jag skrev igår om hur svårt det är att skildra kärlek. Det är likadant med sådant som godhet (vad det nu egentligen är). Godhet, mänsklig värme, det där ‘något’ som man inte kan ta på, inte sätta fingret på, men som, när man utsätts för det, drabbar en utan att man har ord för det. Mänskliga gester utan alla åthävor. Att skildra ondskan är mycket lättare, kanske är det därför underhållningen i första hand är fylld av så mycket jävligheter. En god människa är helt enkelt underhållsmässigt hopplös.
Fast – ibland -…
Kommer någon ihåg Ermanno Olmis film Träskoträdet (L’ albero degli zoccoli) från sent 70tal? Det finns en scen där som jag aldrig har glömt, och det är en scen som är över på en halv sekund, men som är tung av det jag denna måndagsmorgon pratar om: känslan av att ha berörts av verklig godhet. Filmen handlar om en fattig bondkvinna som är änka med sex barn mellan ett och fjorton. Prästen besöker henne och meddelar att han pratat med traktens nunnor i det närbelägna klostret; de kan, för att lätta änkans börda, tänka sig att ta två av flickorna. Kvinnan lyssnar. Sedan säger hon att innan hon beslutar sig måste hon tala med sin äldste son, det är han som är fjorton, och som för att dra pengar till familjen arbetar hos mjölnaren efter den korta skoldagen. När han kommer hem, trött och sliten och sitter vid sin polenta, lyssnar han till modern, sitter sedan tyst en stund och säger, och säger bara detta, inget annat: ‘Jag arbetar dag och natt, mina systrar stannar här.’ Ingen stor scen, inga omfamningar, inga lättnadens tårar. Bondkvinnan stryker en gång med handen över ögonbrynen. Inget annat.
Jag minns att jag satt, skakad, i biografstolen.
Och Olmi – en av de bortglömda – ?