Mitt liv som folkbibliotekarie (det här resonemanget rör fortsättningsvis folkbibliotek) innehåller inte särskilt många obegripligheter, men en sak funderar jag ofta över, och det är skönlitteraturens status och position. Jag omges ständigt av folkbibliotekarier som älskar och brinner för skönlitteratur och läsning. Extremt kunniga och engagerade kollegor allihop! De flesta jag pratat med har sökt sig till yrket just på grund av sitt stora intresse för skönlitteratur.
Ändå har jag aldrig hört någon av dessa personer påpeka att det skulle vara viktigt för mig, som folkbibliotekarie, att underhålla min litteraturkännedom. Att läsa böcker, helt enkelt. Aldrig har någon – i samband med anställning, introduktion eller senare – sagt något i stil med: ”Ja, Claes, i det här jobbet kommer du att få väldigt många frågor om böcker och därför är det bra om du ägnar några timmar i veckan av din arbetstid åt att läsa”. Har aldrig hänt. Hedersord.
Har då inte bibliotekarierna koll på sina böcker? Jorå, oftast väldigt bra, ibland helt magiskt bra. Men vi har inte nödvändigtvis koll, och precis där börjar det faktiskt stinka gammal maläten magasinslitteratur. Enligt min erfarenhet är folkbiblioteken väldigt måna om att alla andra läser, men inte alls särskilt intresserade av om personalen läser. Inte skönlitteratur i alla fall, såvida det inte stundar ett bokprat där läsningens nytta liksom kan bevisas.
Annars förväntas vi – ingen säger det, men alla vet om det – sköta vår läsning utanför jobbet, obetalt. Anledningen till att vi folkbibliotekarier kan så mycket om skönlitteratur har därför minst lika mycket med vår fritid att göra som med vår arbetstid. Men jag skyller inte på någon här, utan konstaterar bara att vår läsning tas för given, på ett märkligt och lite oroväckande sätt. Fast kanske är det inte så konstigt.
I mitt fall började dissen av skönlitteraturen redan under bibliotekarieutbildningen. På den tjusiga masterutbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap ägnades inte skönlitteraturen något intresse alls. Jag hade förvisso läst kursplanen och förväntade mig kanske inte klassikerhögläsning i grupp. Men det var mer skönlitteratur say what!? som gällde. Den fanns inte ens på kartan.
Vi skulle bli generalister (som tydligen vet lite om allt utom skönlitteratur) och informationsexperter (som vet allt om hur man HITTAR skönlitteratur, men ingenting om det som faktiskt står däri) till varje pris. Informationsvetenskapen regerade och vi litteraturintresserade framtida bibliotekarier fick gråta oss till sömns.
Istället ägnades mycket möda åt att snickra hemsidor, vilket skulle ha passat alldeles utmärkt för exempelvis min bror, som driver en reklambyrå. Men för oss bibliotekarier? Nja, visst ANVÄNDER vi både hemsidor, bloggar, twitter och facebook, men det betyder ju inte att det är vi som har skapat dessa hemsidor, bloggar, twitter och facebook. Precis som att vi bibliotekarier använder skönlitteraturen, inte skriver den.
Nu blev det nog bra för oss folkbibliotekarier ändå, eftersom många hade studerat litteraturvetenskap tidigare och/eller hade läsning som ett stort fritidsintresse. Men även i skolan togs skönlitteraturen och läsningen för given, som någonting man redan borde kunna eller se till att lära sig någon annanstans. Typ hemma.
I mina ögon är skönlitteraturen för en folkbibliotekarie vad bollen är för en fotbollsspelare. Trots detta fick jag inte röra bollen en enda gång under min tvååriga utbildning.
Man kan ju tappa bollkänslan för mindre. Fråga mig, jag är fotbollstränare.
PS. Just som jag är färdig med den här texten kommer en av mina chefer, lägger en bok på mitt bord, uppmanar mig att läsa den och avslutar med orden: ”Vi måste ju faktiskt ha fyra timmars lästid i veckan, minst.” Så kan det gå. Plötsligt ser jag ljuset. DS.
Här på bokcirklar finns det ju massor av biblioteksfolk. Hur ser era erfarenheter ut från skola och arbetsliv? Får ni läsa på jobbet? Är det ens viktigt att läsa mycket som folkbibliotekarie? Behöver vi ha koll på skönlitteraturen?
Till sist…
… har jag redan glömt bort semestern. Hallå ekorrhjulet! I’m back!
… är den ju alldeles briljant, Jesper Huors radiodokumentär “Bibliotekarien”, som just nu frontas i P1.
… fyller jag år den 12 augusti. Gåvor kan skickas till Sätra bibliotek och storartade gratulationshälsningar kan med fördel skrivas på vår facebook-sida. Gilla oss gärna!
Mycket bra skrivet, Claes! Kräv lästid av din boss.
Och bollen är rund, kan inte skälla som en hund.
Avanti!
Grazie mille Christer! Continuo sempre avanti! Nu sätter jag mig och läser. Basta.
Kloka ord: “I mitt fall började dissen av skönlitteraturen redan under bibliotekarieutbildningen. På den tjusiga masterutbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap ägnades inte skönlitteraturen något intresse alls. Jag hade förvisso läst kursplanen och förväntade mig kanske inte klassikerhögläsning i grupp. Men det var mer skönlitteratur say what!? som gällde. Den fanns inte ens på kartan.”
Jag har skrivit om samma pinsamhet i essän “Björnarna Puh och Ranelid. Om skönlitteraur på bibliotekarieutbildningarna” – ingår i DEN SKÖNA LITTEATUREN. I OCH UTANFÖR BIBLIOTEKET (BTJ)
Det är tragiskt att blivande folk/skolbibliotekarier får använda sin dyrbara gemensamma utbildningstid inte till litteraturkännedom (som iNTE är detsamma som litteraturvetenskap) och övning i att leda litteratursamtal – utan till att bygga hemsidor. Men det mest tragiska är ändå inte denna usla utbildning – utan det att studenterna inte opponerar sig…
Okej, då ska jag läsa din text! För att vara extra tydlig menar jag inte att litteraturkännedom och litteraturvetnskap är samma sak. Bra att du uppmräksammar skillnaden. Däremot ger utbildningen i litteraturvetskap, i alla fall grundkurserna, en slags nyttig grundkännedom (mest klassiker då) som alla folkbibliotekarier skulle må bra av.
När det gäller utbildningen vet jag inte riktigt hur man tänker, eller prioriterar. Det borde finnas kloka svar på den frågan, men jag känner inte att jag sitter på dem. Kanske är det framtidens bibliotekarier som utbildas, även om jag tvekar. En utbildning som har så nära till ett specifikt yrke borde ha en betydligt starkare koppling till praktiken, till fältet. Jag hade tex fem veckors pratik och det var åtminstone väldigt bra!
Eftersom jag jobbar på Uppsalautbildningen i B&I är jag väl bekant med frågan. Dessutom är jag ju littvetare från början själv. Saken är den att vi vid flera tillfällen under åren försökt erbjuda olika typer av kurser för B&I:are o bibliotekarier som anknyter just till skönlitteratur. Vi har testat olika saker, bla litteraturförmedling där Lena K E var med och även retoriker från Littvet i Uppsala. Problemet är bara att vi haft för få studenter till dessa kurser för att kunna fortsätta. Intresset är inte så stort som man kan tro. När det gäller själva masterprogrammet hos oss (det som tidigare var ett magisterprogram) så är ju grundtanken att det ska leda till en dubbel ämneskompetens, eftersom studenterna kommer med en kandidatexamen där man läst minst 90 hp ett annat huvudämne än B&I. För en ganska stor del är detta ämne just litteraturvetenskap. Jag har gått igenom studenternas ämnesbakgrund vid några tillfällen och kunnat konstatera att ca en tredjedel har läst litteraturvetenskap när de kommer till oss. Jag menar att det är inom just den gruppen folkbiblioteken ska leta när de anställer ny personal som ska arbeta med skönlitteratur. Inom andra delar av bibliotekssektorn har man inte alls behov av littvetare utan vill ha arbetskraft med helt annan ämnesbakgrund.
Sen är det ju så att även om man läst litteraturvetenskap så har man ju inte koll på allt ändå, och utgivningen dag är ju större än någonsin. Ska man hinna hänga med här som folkbibliotekarie krävs det nog en hel del – och visst vore det väl rimligt att en del tid avsattes för läsning, kan man tycka. Eftersom jag forskar om bokcirklar har jag haft en del kontakt med folkbibliotekarier om detta och ett argument för folkbiblioteken idag att organisera cirklar och även låta bibliotekspersonalen delta i cirkelträffarna är just att man menar att man lär sig mycket av hur läsarna resonerar, får information om ny litteratur och vad läsarna gillar etc, saker som man sedan kan omsätta i läsfrämjandearbetet mera generellt.
Roligt att en representant från min “egen” utbildning ger svar på tal. Jag är såklart medevten om att långt ifrån alla bibliotekarier arbetar på folkbibliotek och med skönlitteratur. Jag är givetvis också medveten om masterutbildningens utformning – att studenterna kommer till B&I med en annan examen. Och självklart vet förstår jag att man inte har koll på allt bara för att man har läst litteraturvetenskap. Dock ger det ju en bra grund. Att man, teoretiskt sett, kan bli folkbibliotekarie utan att egentligen ha läst någon skönliteratur i sitt liv är märkligt. Det borde inte vara en valbar kompetens, utan en självklar sådan som ingick i ordinarie program. För man kan ju vända på det hela: hur många blivande bibliotekarier hade aktivt valt de andra kurserna i programmet, säg den om hemsidor?
Min allmänna åsikt om utbildningen är att den är alldeles för teoretisk, även om praktiken ger Uppsala ett plus. Andra har ju ingen praktik alls, vilket gör att studenterna har en väldigt vag uppfattning om själva yrket när de väl får ett jobb. Anknytningen till arbetslivet borde vara mycket större inom en utbildning där nästan alla (utgår jag ifrån) kommer att arbeta med ett visst yrke.
Men stort tack för ditt fina svar! Som Hanna skriver nedan i kommentaren så finns det ju andra åsikter än min i frågan. Många tycker säkert att utbildningen är alldeles utmärkt. Jag vill också säga att delar av den var bra, men att skönlitteraturen glöms bort är märkligt och borde ändras.
Bra skrivet Claes! Jag tänker på det du skrev om teori vs. praktik: “Min allmänna åsikt om utbildningen är att den är alldeles för teoretisk” Jag brukar tänka tvärtom- tänk om det är arbetet som är för LITE teoretiskt? Hur många diskussioner om nya forkningsrön inom bibliotek och informationsvetenskap tas upp och diskuteras i personalgruppen? Hur mycket avsatt tid finns det i arbetet för att ta upp och diskutera förhållningssätt kring aktuella debatter (tänker tex. Lilla hjärtat). Det är så vanligt att de flesta tycker att det finns ett stort glapp mellan utbildningen och arbetslivet, men alla vill ändra på utbildningen, tänk om vi på arbetsplatserna istället skulle närma oss mer teori och diskussion. Det kanske vore ett sätt att överbrygga glappet, samt att vi skulle bli mer insatta och ha fler nyanserade åsikter i aktuella frågor som rör branchen.
Tack för ännu ett bra inlägg Claes och roligt att du engagerar så många med dina texter! Jag tycker du slår huvudet på flera spikar med inlägget ovan, jag känner ingen mig i resonemanget väl och håller med dig i mycket. Många bibliotekarier jag träffar är oerhört kunniga i litteratur och har god litteraturkännedom, många älskar böcker och läsning, som du skriver. Men denna passion och kunskap kommer mer från den tysta fritiden än den kompetens vi skaffar oss inom yrket, på arbetstiden. Varför är det så? Och varför diskuteras inte denna tysta kunskap och tysta förväntan på att bibliotekarier ska kunna ALLT om böcker? Så din fråga till biblioteken är välkommen, hoppas fler svarar.
OM folkbibliotekarier ska arbeta med skönlitteratur, litteraturförmedling,inspiration mm, om vuxna och ungas läsning är en viktig fråga som biblioteken ska prioritera, måste skönlitteraturen och läsningen högra upp på agendan. Även på biblioteken. Läsning och litteraturbevakning bli en större del av arbetet, eller?
När det gäller bibliotekarieutbildningen är jag kluven. Det som främst lockade mig till B & I var att utbildningen verkade bred och även gav kunskaper i infomationsvetenskap och infosök, webb, mm. Jag älskar information, att söka, hitta och förmedla information. Jag gillar även internet/webb och är mycket tacksam för att vi fick knaka i oss lite HTLM-kod under utbildningen, jag tycker att jag har stor nytta av det inom bibliotekariejobbet då det gett en bra grund i vad webben är, hur den är uppbyggd osv. Ännu med tycker jag att bibliotekarier behöver lära sig mer om hur vi ska förmedla kunskaper kring information, internet och litteratur – källkritik, informationssökning och inte minst i pedagogik (ja jag är gammal skolbibbla, detta är ännu viktigt :-).
Så som bibliotekarie står jag på två ben, kan man säga…. Läsning och skönlitteratur är viktigt, men behöver som allt annat viktigt arbete ges högre status och mycket tid! För det tar tid att arbeta med, om det ska bli bra och göra skillnad…
Roligt att du tycker det och tack för ditt eget engagemang! Jag/vi får hoppas på ännu fler kommentarer från biblioteksvärlden. Det är en diskussion som borde föras vidare.
När det gäller utbildningen är det ju trevligt med andra åsikter än min egen. Jag hade gott kunnat skippa HTML-koden – det hade varit en utmärkt fritidssyssla däremot!), men det känns geniunt bra att du har glädje av den. Jag har aldrig träffat någon eller hört talas om någon som arbetar med detta i biblioteksbranschen, vore skoj att höra från en sådan person. Vore också roligt att höra hur B&I-utbildningen tänker kring detta. Är det en viktig kompetens inom vårt yrke, som jag inte känner till? Eller kommer framtidens bibliotekarier att syssla med sådant?
Tack för ett intressant inlägg! Jag är inne på Hannas linje – utbildningen passade mig riktigt bra, som de tekniska delarna och, givetvis, praktiken. Och ja, jag har haft nytta av HTML-kunskaperna och liknande, särskilt i arbetet med att bygga upp databasen och webbplatsen Stockholmkällan (stockholmskallan.se), där jag som bibliotekarie mest arbetade med det innehåll som rörde fack- och skönlitteratur, men även andra aspekter.
Läsning som arbetsuppgift – ja tack! Att komma utbildad till jobbet som bibliotekarie, inom litteraturvetenskap och annat, räcker långt ifrån hela vägen när det handlar om litteratur. Att hålla sig à jour är a och o för att över huvud taget kunna sköta sitt arbete.
Fantastiskt med ett exempel på en bibliotekarie som kodknackar! Tack för att du delar med dig. Annars fortsätter vi att hålla oss á jour, så gott vi kan.
“Att man, teoretiskt sett, kan bli folkbibliotekarie utan att egentligen ha läst någon skönliteratur i sitt liv är märkligt” Men är detta något man endast kan få meriter inom genom att ha läst literaturvetenskap undrar jag som inte tagit en enda humaniorapoäng och ändå jobbar på folkbibliotek (och tycker att jag gör det rätt bra tack vare mitt stora läsintresse som följt mig genom hela livet). När det gäller lästid på arbetet är jag överens med er alla – det borde vara en självklarhet för folkbibliotekarier!
Nejnej, snöa inte in på litteraturvetenskapen. Man måste inte alls ha läst litteraturvetenskap, men jag tog det som exemepl för att jag själv har läst det och för att det är en utbildning (en av få antar jag) där man ägnar väldigt mycket tid åt att läsa just skönlitteratur. Men jag skrev ju också att vi för det mesta klarar oss bra pga en tidigare utbildning ELLER ett stort läsintresse. Så jag är säker på att du klarar dig alldeles lysande utan att ha läst humaniora!