Att skreva är att formulera sig själv och att formulera världen, att formulera sig själv i världen, att formulera världen i sig. Att skreva är ett sätt att söka kunskap om världen, och det genom att ge sig själv tillåtelse att göra det på sitt sätt. Jag minns inte mycket från det jag lärde mig i skolan, istället: tonår, stress, oro, ångest, mindervärdeskomplex, duktig flicka, daddys girl, fuckgirl, kickersbrud, överklassbrud, trashtjej, beroenden, kroppsfixeringar och sprit och droger och fester och nätter och killar och tjejer. Och helt plötsligt är man inte tonåring längre, det var längesen man var tonåring, man är en vuxen människa, och man har inte hittat sin plats, det finns inget längre att dölja sig bakom eller ta skydd bakom, man måste börja om från början, lära sig en massa saker. Och man har ingen röst. Man har skrevat i smyg och samlat hemligheter, grammatiska felslut, förvirringar i en dold vrå och till slut vet man inte hur man talar, vem man talar till, hur man formulerar sig i världen, hur man slungar ut sin röst i luften, bara på papperet, men på papperet är allt osammanhängande och panikartat och fel. Och man ger sig själv en till chans, erövrar rösten genom skrevandet igen, och igen och igen och igen, och frågar sig själv gång på gång varför man egentligen gör det, vad som föds ur det, detta eviga skrevande.
#6: Skrevandets överdrivna anledningar (ii)
