Jag tillskrevar skrevandet alldeles alldeles för stor betydelse. Mitt mående hänger alltid på var jag befinner mig i skrevandet. Jag tvivlar alltid alltid på skrevandet, denna självpåtagna syssla, detta sätt att sysselsätta mig, detta sätt att ge mitt liv en mening, detta sätt att vända mig bort från verkligheten, detta sätt att vända mig mot verkligheten, hur jag gör mig beroende av min egen ensamhet. Det måste vara det mest själviska jag kan sysselsätta mig med, det här skrevandet. Inte skrevar jag bättre än andra heller, snarare är det tvärtom, de som inte har hängt upp hela sitt liv på skrevandet skrevar med större tillit, lättare hand och naturligare fallenhet. Men vad skulle jag göra om jag inte skrevade? Vem skulle jag vara?
Det finns en del människor. Hur jag tänker mig att deras lugna sinnen och inre avspeglar sig i deras mjuka handlingar. Jag vill krypa upp i famnen på dessa människor, be dom vaka över mig, att inte lämna mig, att ta hand om mig för alltid, smeka mig över pannan, smitta mig med deras behagfullhet. Jag vill vara en sådan människa.
Men så här: kanske skulle jag vara den där behagliga människan ännu mindre om jag inte skrevade. Jag tror skrevandet håller mig på plats. Om jag inte skrevade skulle jag inte ha nånting alls att hålla mig fast vid.