Lägerprostituerad kvinna (1957), av Margo Wendt

Odd Nerdrum

Marlene Dumas

Flickjaget i Mumieland är mer av min frånsida än min framsida. Hon lever i utkanten, intill ett slukande hål som är en gruva, intill en ruttnande moder, i en klyvnad mellan saga och rå verklighet. Jag ville vara henne trogen, lyssna till hennes röst, ge henne en plats i världen.

Giannina Braschi: ”Riv ut dikten ur magen på henne. Sov vid hennes sida, men sluta inte att vaka över henne. Lyssna på vad hon säger dig när hon talar i sömnen. Erkänn henne när hon frammanar helvetets alla namn. Stig ner i helvetet tillsammans med henne, gå hennes gator, brinn i hennes historia.”

Flickjaget i Mumieland lever på fantasier, hon lever genom sin kropp, hon tar för sig: hon suger på tarmar, våldför sig på sin mor, agerar som kopplerska åt sin far; hon för en kamp för att hitta sin plats i en värld av beroenden, ensamhet, paranoja och flykt, i en värld av kvinnoförakt och mansdominans. Hon erövrar världen och sig själv genom att använda sin kropp till det yttersta, genom att pendla mellan bedövning och mani. Hon hyser en enorm lust efter sin egen upplösning. Hon vill stå utanför alla överenskommelser, samtidigt som hon förmodligen också längtar efter att få vara en del av gemenskapen. Hon både bejakar och beskär till varje pris.

Jag antar att det handlar om rätten att få skreva fram sina erfarenheter eller sina fiktioner på sitt eget vis, och i mumiefallet är det grovt målat i grälla färger och kroppsliga överdrifter, frotterad i den dåliga smaken och plumpheten, i det vulgära, hysteriska, i kitchen, nej inte kitchen, det här har högre anspråk, det vill lyfta fram livet och döden, i campen, och i gotiken, och porren. Flickjaget i Mumieland kräver det. Att ge mig själv tillåtelse, att på fullt allvar få mytologisera min egen verklighet och mina minnen på det sätt som jag föredrar, att med symboler och utsagor leka med ett skrikande flickjag, ett döende flickjag, ett prosalyriskt flickjag, ett rövknullat flickjag, är mitt sätt att skreva. I alla fall i Mumieland. Kanske är hela mitt skrivande en lönlös jakt efter min egen biografi, i en metod som går ut på att skreva fram alla dessa flickjag i ytterkanterna…

Abdellah Taïa: “[…] som efter alla ansiktslyftningar hade blivit en staty, en mumie, en ikon, en märklig liten flicka med väldigt blont och lysande hår.”

*

Clarice Lispector: ”What I am writing is something more then mere invention: it is my duty to relate everything about this girl among thousands of others like her. It is my duty, however unrewarding, to confront her with her own existence.”

*