Susan Sontag: ”Sjukdomen är livets nattsida, ett mer betungande medborgarskap. Var och en som är född till världen har ett dubbelt medborgarskap, ett i de friskas kungarike och ett i de sjukas. Fastän vi alla föredrar att bara använda det positiva passet blir var och en av oss förr eller senare tvingad, åtminstone under en kortare period, att identifiera oss som medborgare i det där andra landet.”
Och vidare: Medborgarskapet i sin frånsida och medborgarskapet i sin framsida. Att befinna sig under belägring. Sjukdom, cellgift, graviditet. Att befinna sig under förtryck. Att skreva fram sin kropp, att skreva sig bort från den. Denna upptagenhet av kroppen, dess innehåll och funktioner, dess yttre och inre landskap.
Under stora delar av mitt liv har kroppen varit min truimf, det jag med enda säkerhet har kunnat kontrollera. Den har satts under hård träning, hård diet, hårdknull. Den har varit perfekt i alla avseenden. Att enbart vara reducerad till kropp har fyllt mig med jubel och styrka och okuvlighet. Att leka med den, och i förlängningen skapa avarter av den, dubblera, tillspetsa, ympa, stympa. Leka sönder sig. Leka sig hel och hållen och halv. Leka sig docka. Min kropp har varit min leksak min skam min fascination min maskin min fetisch mitt objekt. Den har varit stark och tålig, vacker och felfri, i spegeln monstruös, ett evigt pendlande. Den har bedömts, vridit och vänt och böjts.
Jag var gymnast i tidiga tonåren. Jag var inte särskilt bra. Och inte blev jag bättre och knappast blev jag yngre, så jag hoppade av. Istället: andra områden min kropp kunde erövra
sexualitet droger nätter människor
evighetslånga technofester
att dansa mest och längst av alla
att vinna alla vakenhetstävlingar
en lynnig bädd av bräckliga psyken, överansträngda kroppar
att krocka med och mot andra kroppar
att drivas fram, ledas av sin rastlöshet
att medicinera sin kropp
att manipulera sin kropp
att hallucinera fram sin kropp
tygla den
piska den
smeka den
pressa den lite närmare gränsen
för vad den egentligen uthärdar
ännu närmare
närmre
lite till
den enorma triumfen
den tåliga huden
bölden mot omvärlden
det hårdhudade
skinnet en infekterad tumör
*
Det namnlösa i Mumieland: ”Jag vill bjuda ut min kropp för att komma närmre det som kapslats in.”
*
jag är boss över världen
jag ska erövra världen med min infekterade hudtumör
hur kroppen hela tiden hyser en önskan om att tränga ur det rike hon byggt åt sig själv eller ofrivilligt hamnat i
vare sig det är hudfärg, kön eller utseende
eller sjukdomar
eller missbruk
eller graviditet
Och motsvaret: en enormt växande längtan efter att klippa sönder sitt medborgarskap i sitt andra rike
motsvaret; dödsdriften
längtan efter intigheten
besatthet av intigheten
att formulera sitt paradis sin tro sin gudstro sin befrielse sin frihet sin religion sin död
lite närmare gränsen
sin död sin död sin död
sin befrielse sin intighet
att utnämna sig själv till härskarinna över sin värld och sin kropp för att uthärda världen & våldet & språket
att styra den, släppa den lös, göra den lössläppt
kroppen kroppen kroppen kroppen kroppen
kroppens framsida, den som smyckas av konsumtion, ideal, träning, smink
och kroppens frånsida, det som inte får plats, det som inte syns, begär, tankar, fantasier, våld, njutning
och allt däremellan
man skapar sig sina egna riken
sitt eget territorium
man utnämner sig själv till härskarinna
Sara betyder prinsessa
Sara är prinsessa över Sahara
vidsträckt landskap
ihåligt landskap
vad som uteblir är skrattet
HA!
ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha
skrattet åt det uteblivna
åt sitt eget ökenlandskap av
begravda mumier, dockor och uttänjd hud
Alla dessa sätt att pressa, tämja, utforska, expandera och exponera kroppen erbjuder mig berättelser. Och mina kroppsliga erfarenheter av att vara på smällen, svälla, och sedan föda fram ett barn mellan benen, att få spricka och blöda, att få erfara värkar – detta har fyllt mig med glädje, jag har upplevt en enorm lycka då min kropp förändrats, blivit slappare, äldre, fetare, tyngre, ihåligare. Jag tappar kontrollen. Den brister, går sönder, musklerna trängs undan. Jag vill visa hela världen min förlossning, vill att vi alla samlas i min biografi och noggrant studerar varje litet moment, jag vill att mitt nyförlösta underliv och utträngda anushål avmålas av porträttkonstnärer och sedan placeras ovanför spiselkransar i välordnade hem världen över.