Susan Sontag: ”Sjukdomen är livets nattsida, ett mer betungande medborgarskap. Var och en som är född till världen har ett dubbelt medborgarskap, ett i de friskas kungarike och ett i de sjukas. Fastän vi alla föredrar att bara använda det positiva passet blir var och en av oss förr eller senare tvingad, åtminstone under en kortare period, att identifiera oss som medborgare i det där andra landet.”

Och vidare: Medborgarskapet i sin frånsida och medborgarskapet i sin framsida. Att befinna sig under belägring. Sjukdom, cellgift, graviditet. Att befinna sig under förtryck. Att skreva fram sin kropp, att skreva sig bort från den. Denna upptagenhet av kroppen, dess innehåll och funktioner, dess yttre och inre landskap.

Under stora delar av mitt liv har kroppen varit min truimf, det jag med enda säkerhet har kunnat kontrollera. Den har satts under hård träning, hård diet, hårdknull. Den har varit perfekt i alla avseenden. Att enbart vara reducerad till kropp har fyllt mig med jubel och styrka och okuvlighet. Att leka med den, och i förlängningen skapa avarter av den, dubblera, tillspetsa, ympa, stympa. Leka sönder sig. Leka sig hel och hållen och halv. Leka sig docka. Min kropp har varit min leksak min skam min fascination min maskin min fetisch mitt objekt. Den har varit stark och tålig, vacker och felfri, i spegeln monstruös, ett evigt pendlande. Den har bedömts, vridit och vänt och böjts.

Jag var gymnast i tidiga tonåren. Jag var inte särskilt bra. Och inte blev jag bättre och knappast blev jag yngre, så jag hoppade av. Istället: andra områden min kropp kunde erövra

sexualitet droger nätter människor

evighetslånga technofester

att dansa mest och längst av alla

att vinna alla vakenhetstävlingar

en lynnig bädd av bräckliga psyken, överansträngda kroppar

att krocka med och mot andra kroppar

att drivas fram, ledas av sin rastlöshet

att medicinera sin kropp

att manipulera sin kropp

att hallucinera fram sin kropp

tygla den

piska den

smeka den

pressa den lite närmare gränsen

för vad den egentligen uthärdar

ännu närmare

närmre

lite till

den enorma triumfen

den tåliga huden

bölden mot omvärlden

det hårdhudade

skinnet en infekterad tumör

*

Det namnlösa i Mumieland: ”Jag vill bjuda ut min kropp för att komma närmre det som kapslats in.”

*

jag är boss över världen

jag ska erövra världen med min infekterade hudtumör

hur kroppen hela tiden hyser en önskan om att tränga ur det rike hon byggt åt sig själv eller ofrivilligt hamnat i

vare sig det är hudfärg, kön eller utseende

eller sjukdomar

eller missbruk

eller graviditet

 

Och motsvaret: en enormt växande längtan efter att klippa sönder sitt medborgarskap i sitt andra rike

motsvaret; dödsdriften

längtan efter intigheten

besatthet av intigheten

att formulera sitt paradis sin tro sin gudstro sin befrielse sin frihet sin religion sin död

lite närmare gränsen

sin död sin död sin död

sin befrielse sin intighet

att utnämna sig själv till härskarinna över sin värld och sin kropp för att uthärda världen & våldet & språket

att styra den, släppa den lös, göra den lössläppt

kroppen kroppen kroppen kroppen kroppen

kroppens framsida, den som smyckas av konsumtion, ideal, träning, smink

och kroppens frånsida, det som inte får plats, det som inte syns, begär, tankar, fantasier, våld, njutning

och allt däremellan

man skapar sig sina egna riken

sitt eget territorium

man utnämner sig själv till härskarinna

 

Sara betyder prinsessa

Sara är prinsessa över Sahara

vidsträckt landskap

ihåligt landskap

vad som uteblir är skrattet

HA!

ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha

skrattet åt det uteblivna

åt sitt eget ökenlandskap av

begravda mumier, dockor och uttänjd hud

 

Alla dessa sätt att pressa, tämja, utforska, expandera och exponera kroppen erbjuder mig berättelser. Och mina kroppsliga erfarenheter av att vara på smällen, svälla, och sedan föda fram ett barn mellan benen, att få spricka och blöda, att få erfara värkar – detta har fyllt mig med glädje, jag har upplevt en enorm lycka då min kropp förändrats, blivit slappare, äldre, fetare, tyngre, ihåligare. Jag tappar kontrollen. Den brister, går sönder, musklerna trängs undan. Jag vill visa hela världen min förlossning, vill att vi alla samlas i min biografi och noggrant studerar varje litet moment, jag vill att mitt nyförlösta underliv och utträngda anushål avmålas av porträttkonstnärer och sedan placeras ovanför spiselkransar i välordnade hem världen över.