Marlene Dumas
Skrevandet för mig är ett slags blivande, jag inlemmar mig själv in till en ordning, ger mig en plats i världen, skapar min egen biografi, plockar fram frånsidor, gnuggar dem i åsynen på mina läsare, i en verklighet som är min där jag återuppfinner mig själv, gång på gång. Skrevandet för mig handlar om att skapa ett utrymme för min värld och mina erfarenheter, att skreva utifrån min plats. Och kanske mer specifikt: att ge plats åt min frånsida. Den framsida jag visar världen är en snygg priviligerad brud som oftast beter sig. Hon är vänlig, ifrågasätter sällan, alltjämt leende. Hon är jag. Liksom jag är hennes frånsida. I Mumieland framhävs båda dessa sidor, å det grövsta: den tillgängliga framsidan, den upplösta frånsidan.
Att skreva fram sin frånsida är en akt av motstånd och självhävdelse, ett fyrverkeri av frivola bakåtvolter, hela katalogen av frånsidor vill jag skreva fram: hon den dödslängtande, hon den som tappat hopp och tillit, hon den våldsamma, hon den ursinniga, hon den ansvarslösa, hon den som självcensurerar, hon den fördomsfulla, hon som vill knarka ihjäl sig, hon den kåta, hon den som tappat all lust, hon den som mörkret slukat, hon den som slukar mörkret, hon den som vill upplösas, hon den ensamma-ensamma-ensamma. Men att också skreva fram hennes framsidor: hon den fogliga, hon den till synes passiva, hon den bekräftelsetörstande, hon den ytliga, hon den livrädda, hon den koketta, hon den leende, hon den ängsligt jakande, hon den ofarliga, hon den nigande, hon den böjande och bedjande, hon den ensamma-ensamma-ensamma.
