Hej. Jag heter Susanna Lundin och är nybliven författare. Min debutbok Hindenburg kom ut i Augusti och nu skriver jag på nånting om en val, en ö och en uppsättning skallrande tänder som man drar upp med en liten nyckel. Jag minns att min tandläkare Håkan som jag hade som barn brukade visa en sådan leksak, troligtvis för att lätta lite på den tryckta stämning som ofta infann sig inför ett tandläkarbesök. Tyvärr blev resultatet kontraproduktivt. Det gav dåliga konnotationer att se den skallrande munnen så sorglöst dansa omkring på bordet. Den borde inte haft en egen vilja. På nåt sätt påminde den om en insekt utan huvud som oberäkneligt och hjärnlöst rycker från sida till sida. Jag målade också ett porträtt av Håkan med långa strålar ut från hans skinande flint och gav till honom, men det får vara en annan historia.
Nåväl. Den skallrande munnen är en bra bild även när det gäller skrivande för mig. Att den rör sig handlöst och måste ständigt fångas in. När den rusar över bordet är det lätt hänt att den faller över kanten, så man måste passa den noggrant. När jag skrev Hindenburg var det mer en mekanisk hund som långsamt stapplade fram i timtal, spände sig i hela kroppen för att sedan göra enda volt i luften. Sedan masa sig vidare igen. Ofta med dåliga batterier. Ofta stannade hunden upp i sin kramp och volten uteblev.
Men den här gången är det mer en hetsig mun som det kommer ord ur. Eller om det är trollformler. Som jag försöker tyda.
Hej! Så roligt att du ska skriva lite här på bokcirklar. Jag läste Hindenburg i höstas. Det är intressant hur du som författare öppnar dörrar till nya världar och leder läsaren runt i något som både är så konkret men samtidigt abstrakt. Lite som att gå omkring i en “omöjlig” teckning av M.C. Escher! Din bok är en poetisk fristad åt tanken. Du får signera den vid tillfälle! /busfröet ; )
Hej! Tack för din kommentar. Att skriva likt en målning av Escher låter helt fantastiskt. Jag ville gärna förmedla känslan av att gå i cirklar i Hindenburg, och då kanske jag lyckats lite!
Hej!
Undrade just när vi skulle få en gästbloggare igen, så välkommen hit. Nu har jag beställt din bok Hindenburg. Jag har förstått att unga författare ofta har ett moment av magi eller mystik i sina böcker och det verkar gälla dej också.
Undrar hur det kommer sej. Själv är jag uppvuxen i en värld präglad av den positivistiska andan.
Dagens värld borde vara ännu mer naturvetenskaplig, så präglad av datorer och internet som den är. Det verkar ha blivit tvärtom. Hela mediasfären bygger på teknologisk kunskap men kan förmedla direkt kontakt och ge tillfälle till utbyte av tankar och känslor som om man vore i samma rum. Men det var länge sedan både tryckerikonsten och telefonin etablerades. Det måste ha varit minst lika mystiskt för folk då som internet idag. Kanske var man mer noga med att påpeka att det inte var magiskt utan kunskapsbaserat. Idag kan vi kosta på oss att se det förunderliga i dessa tekniker och återgå till att förtrollas av den vidunderliga naturen.
Nu ska jag vänta på din bok och under tiden läsa ut Ellen Mattssons Glädjestraden. Den är också förtrollande uten magi. Hoppas du har tid att skriva här lite då och då.
Kerstin, det här ämnet ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag ska svara längre på detta i ett eget inlägg snart!
Hej Susanna! Nu har jag läst Hindenburg. Det är en läcker, liten bok med vackert omslag och hög kvalitet på papper och utformning. Prickly Pear och Bertil -en enögd hysterisk nörd- är huvudpersonerna och den märkliga Mrs Vissoux som är avgörande och knappt synlig.
Jag försöker få ordning, rim och reson. Det går förstås inte. Det står att det är en roman på omslaget. Jag ser det hellre som ett drömspel. Resor till jordens inre växlar till resor i kroppens inre. Handlar det om människor, varelser eller missfoster?
Wilgot uppfattade boken som en omöjlig teckning av M.C. Escher. Kanske det
Till slut kommer jag fram till att betrakta boken som ett Rorschach-test. En skrivning som är så diffus och öppen att det som uppfattas och läses in i den beror helt av mina egna associationer och erfarenheter.
Omslaget är vackert, innehållet obehagligt men intressant och häpnadsväckande.
Vad syftar boken till? Det är en fråga som väcks inom mej. Vad ska jag förstå? Och handlar den om allt ofullgånget och livets absurditeter? Hur kan man överhuvudtaget existera genom det märkliga system av kroppsfunktioner som är vårt hölje?
Det undrar jag medan jag inte har nåt öga som Bertils som hänger i en tråd och som man kan snurra lite tankfullt på.
Tidningen fokus skrev: “Susanna Lundins debutroman »Hindenburg« var favorittippad på förhand, men luften gick ur bubblan en aning när romanen (som är döpt efter kraschade luftskeppet med samma namn) visade sig falla i den alltid farliga debutantgrop som heter »experimentell obegriplighet«.” Jag tror själv att det poetiska innebär fler frågor än svar, men det är inte så dumt ibland. Som du skriver, Kerstin, så tror jag att läsaren måste gå till sina egna tankar och djup för att finna bokens mening. Vi får väl se om Susanna dyker upp igen för en kommentar!