Ibland kan det kännas som om det gäller att vinna i en relation. Att man inte får visa sig svag, eller att det är livsviktigt att ha övertaget. Det handlar om kontroll, förstås. Och rädslan för att blotta sig inför någon annan. För gör man det, finns självklart alltid risken att bli sårad. Som Erik i ”Och allt är förvridet”:
”Jag borde fråga vad hon får ut av att håna mig. Alla de där vykorten påverkar mig mer än vad jag vill erkänna. Hon är smart, allt hon gör är noga uttänkt. Hon vet att varenda ett av de där vykorten får mig att börja hoppas igen. I början drömde jag att hon skulle stå i trappuppgången utanför lägenheten när jag öppnade och var på väg ut, till jobbet eller något annat viktigt. Hon skulle stå och titta på mig, bara stå där utan att ha ringt på, som om hon tvekade, som om hon inte vågade. Och jag skulle inte bry mig. Hon skulle inte bekomma mig, jag skulle bara gå förbi utan att säga något, som om jag var mycket starkare än henne.
För hon är svag. Om man stryker henne över håret kan hon börja skaka så att man måste hålla om henne hårt intill väggen tills hon slutar. Då klappar hon väggen, säger:
– Du är det enda jag har, och man vet inte vart hon riktar orden.”
Hur yttrar sig maktspelet i relationer i dina texter? Eller har du läst något som du vill dela med dig av?