Svartsjuka är kärlekens bästa och värsta vän. Gränsen mellan kärlek och svartsjuka är lika fin som den mellan kärlek och hat. Men varför blir man svartsjuk? Osäkerhet, förstås. Kanske ett ohälsosamt behov av bekräftelse. Eller så har man helt enkelt anledning att vara svartsjuk. Man kanske hittar läppstiftsmärken på vita kragar, eller känner doften av någon okänd parfym. Eller så kanske man till och vet att ens partner har en annan, men väljer att acceptera det och stanna kvar i relationen ändå. Så här känner Erik i ”Och allt är förvridet”:
”Ibland knyter jag händerna. Jag stänger dem och öppnar dem igen, låter fingrarna spreta och sedan sluta sig över handflatan. Jag ser blodet pumpa runt i venerna och svartsjukan sväller i mellangärdet bredvid kärleken och tränger ut allt vettigt i kroppen på mig.
Jag skulle vilja tänka en enda klar tanke. Det är en enda stor gröt därinne, vad jag än får fatt i bakom hjärnbarken fladdrar Mina förbi. Hon är som ett spöke och jag hatar det. Mina som var min lycka, hon är något helt annat nu.
Jag vill bara minnas det ljusa. Om jag ändå kunde vara man, om jag kunde tänka några klara tankar, då skulle jag kunna gå ur det här med värdighet.
– Vi hade det bra tillsammans, skulle jag kunna säga till Jakob och Elin och Martin.
– Mina, skulle jag säga, hon är verkligen en kanontjej.
Och:
– Jag hoppas verkligen att hon blir lycklig med Rickard. Att hon ska vara lycklig är det enda jag egentligen vill.
Jag skulle kunna mena det men nu är jag ovärdig. Jag är inte en man som kan tänka klara tankar.”
Hur tänker du kring svartsjuka? Och har du skrivit något om det? Lämna kommentarer eller texter i fältet nedan…