Igår kväll träffade jag en god vän inne i stan. Vi hade bestämt oss någon vecka tidigare för att gå på bio. Det händer inte så ofta precis, men nu hade vi hittat en film som vi båda verkligen ville se.
”Jag kommer direkt från en av de mest inspirerande arbetsdagarna jag någonsin varit med om”, sa han upprymt och slog sig ner vid bordet.
Eftersom vi inte skulle hinna till den tidiga föreställningen, hade vi tagit tillfället att mötas över en bit mat och en öl först.
Min vän har ett spännande och intressant arbete, så därför undrade jag naturligtvis nyfiket vad det var för något speciellt som hade tilldragit sig just den här dagen. I lyriska ordalag började han beskriva den konferens han deltagit i tillsammans med höga företrädare för näringslivet: styrelseledamöter och VD:ar, även regeringen, genom en minister. De hade fört rundabordsamtal i en dialogkonferens under temat Makt & Ansvar, och en av de brännande heta frågorna hade varit klimatförändringarna.
Det har bara gått några få dagar sedan det kungjordes att Al Gore och FN:s klimatpanel kommer att tilldelas nobels fredspris – ett både rimligt och välkommet beslut.
EU skall att satsa på ett nytt världsomspännande nätverk, Global Climate Change Alliance, tillkommet för världens fattiga länder – sympatiskt och själbevarande.
I förrgår skrevs en debattartikel i DN med ärkebiskopen, Anders Wejryd, i spetsen där den svenska regeringen avkrävs en radikalare klimatpolitik – bra!
Var och varannan människa engagerar sig i klimatfrågan, alla kräver förändring, vi måste vända utvecklingen. Det är svårt, det inser alla. Det är också sent, för sent, anser en del. Men vi måste agera utifrån antagandet att det kommer att gå. Vad har vi för alternativ?
Vi vänder oss till politikerna. De har ett tungt ansvar.
Klockan kvart över nio började bion. Svarta Nejlikan. En skildring av den svenske diplomaten Harald Edelstams orädda agerande när den demokratiskt valde presidenten Allende störtades i en militärkupp 1973. Edelstam var Sveriges ambassadör i Santiago de Chile, och i den egenskapen agerade han med mycket ovanliga metoder, orädd och med livet som insats, för att få andra människor, okända människor, att undkomma tortyr och avrättning i militärjuntans fängelser.
Filmen är mycket bra. Den skulle säkert vinna kulturelitens hjärta också, om den visade mer sammansatta personporträtt och undvek ett par orealistiska scener. Men, den är spännande, vackert filmad, och med flera goda rollprestationer. Dessutom har den ett viktigt budskap! Den handlar om mod, personligt mod att våga bryta mot regler, invanda beteenden och det som är normalt. När situationen blir abnormal, som i Chile 1973, krävs andra metoder för att åstadkomma förändring.
Tillbaka till min gode väns rundabordssamtal. Styrelseledamöterna, vd:arna, experterna, och så en politiker alltså … de hade inspirerat. Flera exempel hade givits på situationer där de som enskilda eller i grupp hade sett sig hindrade att agera på grund av yttre omständigheter eller krav: ”Det går tyvärr inte” hade de hört sig själva säga. ”Vi har direktiv från ägarna som säger att …” eller ”Det finns ju lagar och regler som faktiskt hindrar oss …”
Allt det där är fullt acceptabelt som resonemang under normala förhållanden. Men i visa lägen måste vi agera annorlunda och det kräver mod: mod att bryta mot normen; mod att våga ta egna initiativ; mod att utmana – till och med om det innebär att vi måste ta personliga risker.
Vi skall naturligtvis kräva att politikerna tar sitt ansvar, vi skall naturligtvis kräva att cheferna tar ansvar, och att ägarna gör det. Men det kan aldrig frånta oss vårt eget ansvar. Summan av vars och ens ansvarstagande är det som till slut avgör.