Telefonen ringer. Det är en god vän. Han bor ensam ute på en ö i Stockholms skärgård sedan många år. Vi träffas ganska sällan, men hörs desto oftare på telefon.
”Vad FAN är det du skriver?” utbrister han utan inledningspreludier. Det låter brutalt och bullrigt. Han kan vara lite bullrig. Han är en stor man, och då menar jag stor både till kroppshydda och själ. Om han tycker något så säger han det, rakt ut, och utan krusiduller. Det kan låta tufft, men man vet att det är av omtanke och medkänsla; han tänker och reflekterar, känner och läser, och spelar tramporgel. Sådan är han, denne märklige öbo.
”Jaha …”, säger jag och tänker att nu jäklar blir det en överhalning. Jag förstår att han har letat upp hemsidan som jag nämnt för honom, och nu har han garanterat läst min gästblogg också.
”Vad är det för jäkla skit?” förtydligar han.
”Om du inte håller med mig så kan du ju alltid lägga in en kommentar”, fäktar jag tillbaka.
”Nej, nej, det är inget fel på det du skriver. Det är inte det som jag blir förbannad på!”
”Nehe.”
”Det är ju det du INTE skriver!”
”Jaha.”
”Fattar du inte att du måste beröra människor? Om du nu har chansen att säga något till dina läsare, kan du väl välja något som inte är så jävla tråkigt så att klockorna stannar! Der är ju för fan ljusår från boken du skrev.”
”Jaha, men Mark Fredel …”
”Den där jävla Fredel!” avbryter han. ”Vad fan skrev du under pseudonym för?”
Jag blundar. Måste vi gå igenom det här nu igen, tänker jag.
”Ja, ja! Det är som det är …”, muttrar han. ”Men du får för fasen se till att skriva något personligt också, inte bara om politik. Tror du att folk vill läsa sånt där snusförnuftigt strunt jämt och ständigt?”
”Strunt?”
”Du!” (Nu ser jag nästan hur han höjer fingret.) ”Dina ord, de är säkert hur jävla rätt tänkta som helst, va, men du låter ju för fan som DN:s debattsida, precis som en docerande fis inifrån regeringskvarteren.”
Nu är jag på gränsen till sårad. ”Nu är det ju så att både jag, och även då Mark …”, hinner jag börja.
”Men du är väl för helvete någonting mer än din sketna professionella bakgrund? Du är väl en människa också! Eller? Herregud!”
Det blir tyst i luren ett par sekunder.
Jag smygtrycker på datorn och låter blicken fara över texterna på bloggen. Plötsligt framkallas ett bildminne från TV: Carl Bildt som ung student, vad han talar om minns jag inte. Det låter kolossalt brådmoget och beskäftigt, övertygad om att han har rätt: knastertorrt urtråkig. I nästa tankereflex minns jag ett radioprogram från i somras. Jag hörde det inte när det sändes, men senare, på datorn. Mikael Nykvist som sommarpratare. Ahh! … konsten att beröra.
Sakta landar orden ute från övärlden. Magen slappnar av, jag andas in och blåser ut luften så det visslar mellan läpparna. Sedan ger jag honom min tystlåtna bekännelse. ”Du har rätt.”
”Det är klart att jag har rätt!”
Okej, triumfera nu då, tänker jag och tar ett ännu djupare andetag.
Under tystnaden som återuppstår trycker jag in en extra textrad i nästa blogginlägg: I morgon kommer det att handla om något HELT annat.
”Vad ska jag skriva om då?” frågar jag vädjande.
”Inte vet jag! Det får du väl tänka ut själv. Hur ska jag kunna tänka ut något som är personligt? Om jag skulle tänka ut vad som är personligt …”
”Ja, ja. Jag förstår”, säger jag för att få tyst på honom. ”Mhm, ja, det är väl så … Ja-a, tack ska du ha då. Du tänker klokt.”
”Du kan väl börja med att skriva att du fick den här utskåpningen. Då har du en flygande start, och så får ju jag lite utrymme också”, säger han och skrattar så att hela telefonluren bullrar.
Jag upprepar några bekräftande meningar om att det ska bli ändring. Sedan lägger vi på. Jag stirrar rakt ut i rummet och känner mig helt tom. Var ska jag börja någonstans? Något personligt …? Om Mark Fredel? Jag ler? Fredel finns ju inte ens. I nästa sekund ler jag inte längre. Inledningsorden från Mikael Nykvists sommarprogram är över mig: ”Allt det jag kommer att berätta har hänt. Det finns inte en enda uppdiktad person. Allt är sant.”
Bilderna är genast där. De är mer än tjugo år gamla, nästan bortglömda. Herregud! tänker jag. Vietnam … Ska jag lämna ut en sådan sak? Till offentligt beskådande? Vågar jag?
Dagens lästips: Göran Rosenberg, Friare kan ingen vara.
Dagens lyssnartips: Mikael Nykvists sommarprogram 2007
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=2071&Artikel=881864
P.s. Tack Tobias, jag är på väg till biblioteket för att nyansera min uppfattning om Iran.