Nu är det farligt nära att det blir självmål. Ska regeringen tänka exportinkomster eller ska den vara världssamvete, ska de agera inrikespolitiskt taktiskt eller utrikespolitiskt, eller vad? Ytterligare en intressent till det dyra svenska stridsflygplanet har dykt upp. Ja, det skedde egentligen för flera år sedan, men nu har det bränt till ordentligt, så att säga. När diskussionerna startade var Thailand en demokrati, låt vara skakig. Nu är det en diktatur.
Röster höjs. Flera debatter pågår samtidigt. Det är svårt att urskilja vad som är vad. En del debattörer vill inte att Sverige ska exportera vapen överhuvudtaget. En del vill inte ens att vi ska tillverka vapen. En stor grupp tycker att vi ska vara mycket restriktiva, åtminstone med exporten till länder som befinner sig i krisområden. De flesta vill alldeles bestämt att vi ska avstå helt om mottagarlandet befinner sig i krig.
Oavsett vad, så har Sverige för många JAS-Gripen. Besluten om lämpliga tillverkningsvolymer fattades när vi levde i en annan värld. Det finns en stor exportpotential, så att säga.
Tillbaka till frågan om mod i ledarskap. Det går inte an att ducka bakom regelverket och hänvisa till att vi inte har något explicit förbud mot export till diktaturer. Som politiker vill man något. Men det går inte heller att undandra sig frågan om på vilket sätt vi bäst kan påverka vår omvärld. Kort och gott: blir Thailand mera demokratiskt om vi inte exporterar? Kommer de att sakna alternativa leverantörer?
Om regeringen är klok så länkar de hela den här frågan till Thailands planer på öppna och fria val den 23 december, det vill säga om planerna inte blir verklighet så blir det heller inte något slutgiltigt kontrakt. Om regeringen är taktisk så håller de naturligtvis inne med sådana tankar, åtminstone tills kunden har knutit upp sig och vi börjar tänka på jul eller så.
Dagens boktips: Efter attentatet av Yasmina Khadra