Vårvisan

Visar 0 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #23396
      Kristina
      Deltagare

        Det är väldigt intressant hur Snusmumriken först är väldigt kort och nästan lite otrevlig mot krypet. Han svarar korthugget, lyssnar nästan inte på vad krypet säger och verkar allmänt ointresserad. Sedan vänder det och han blir väldigt trevlig, varm, intresserad och lyssnar verkligen på när Ti-ti-oo pratar och berättar. Jag gillar också det som Ti-ti-oo säger – att han måste leva sitt liv, att han inte har tid att förlora. Så borde vi alla tänka lite ibland och ägna oss åt sånt vi tycker är viktigt och ger oss något, för livet är kort och tiden går fort. Jag fick mig verkligen en tankeställare och det gjorde djupt intryck på mig. Jag måste leva…

        Precis som andra här i cirkeln gillar även jag hur Tove Jansson skrev: så träffsäkert, även i förbifarten kan hon få fram små nyanser, stämningar och känslor på ett väldigt målande sätt. Skickligt och vackert!

        Även om Snusmumriken gillar att vara ensam så finns även inom honom en längtan att vara med andra, och det påminner Ti-ti-oo honom om, Att det är härligt att gilla någon, längta efter någon, men att det också är härligt att vara ensam, i tysthet och bara vara. Jag tycker verkligen att Tove Jansson fick fram detta i denna novell. Och jag tror att alla människor behöver både ock: både samvaro med andra och ibland ensamhet och stillhet.

    Visar 0 svarstrådar
    • Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.